Jag var tio och hade somnat i hennes soffa. Mamma och mormor satt också där. De tittade på någon jättespännande film på TV. Liisa var sjuk även fast hon varit på sjukhus rätt mycket den sista tiden. Vi passade katten Pia och höll Liisa sällskap. Hon låg inne i sitt sovrum och försökte sova. Vi brukade sitta inne hos henne tills hon somnade. Jag vaknade vid ca 23:00 av att mormor väckte mig och sa att jag var tvungen att gå hem. Jag blev otroligt skitsur för jag brukade alltid få sova kvar där om jag råkade somna. Vad var speciellt den här gången?! Jag kunde inte förstå det! Sur som ättika traskade jag in i min lägenhet. Plötsligt såg jag att alla gick omkring och grät. Något hade hänt! Jag antog att Liisa blivit sjukare och behövde komma till sjukhuset. När jag låg på sängen hörde jag sen mamma ringa till Liisas son. Mamma grät och bad honom ta en taxi för att Liisa dött. Det var bara inte sant! Nej, inte Liisa! Hon fanns där när jag föddes och hade alltid funnits där. När mamma jobbade kväll och pappa låg och sov fick jag alltid komma in till henne istället. Där fick jag alltid mackor och frukt och sen tittade vi på TV. Jag hade några böcker hos henne som jag kunde läsa och lite kritor och ett ritblock. Hon var som en extra mormor/farmor. Liksom en "grannmor". Skulle hon nu helt plötsligt vara borta?! Jag tittade i nyckelhålet på dörren när ambulansen kom med båren för att hämta Liisa. När jag sen kom ut efter att jag gått på toaletten satt alla uppradade på sängen. Storebror bad mig komma och jag satte mig i hans knä. Då berättade han att Liisa gått bort. Mina tårar föll som tegelstenar och alla stod där och grät. Vi alla gick sen in till Liisas lägenhet och väntade på hennes son. Det var riktigt nedstämt i lägenheten. Från att det varit så mysigt blev det plötsligt jättejobbigt.
Dagarna som följde gick vi dagligen in för att ta hand om katten Pia som nu bodde helt ensam. Liisas son är allergisk och kunde inte ta henne. Jag och mamma hade då redan två gamla katter och en papegoja, men ville ändå försöka se om vi kunde ta hand om henne också. Pia var nio år gammal då och vem annars vill ha en så rätt så gammal katt? Så mamma ringde till en veterinär om råd, men hon i telefonen sa bara att det skulle absolut inte gå att två gamla katter skulle acceptera en annan gammal katt i sitt revir sådär. Vi försökte ändå. Vi spred ut Liisas lakan på golvet i lägenheten och det gick faktiskt jättebra. Nu mår Pia jättebra här och uppfostrar de yngre katterna. Hon har det hur bra som helst och jag hoppas att Liisa ser det från andevärden.
Saknaden efter Liisa är oerhört stor även efter dessa sju år. Hon fanns som sagt alltid där väggen intill och jag kunde alltid komma till henne. Det var en stor trygghet att veta att hon fanns där. Jag vet inte vad jag hade gjort om hon inte hade funnits. Då hade jag fått sitta och titta på min sovande pappa hela kvällarna som fyraåring. Det är inte speciellt roligt som ett litet barn.
När man kommer till jorden så får man ju den dag man föds som födelsedag. Betyder det då att då man kommer till andevärlden, att den dag man kommer dit på blir ens födelsedag? I så fall, GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN VÄRLDENS BÄSTA LIISA! ♥ Kommer alltid att sakna dig :'(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar