Jag lyckades! - min berättelse (jättelång/lättläst)

Den 23 april 2011 skrev jag på facebook "Du stal mitt liv - jag kommer stjäla ditt allt!" och jag har lyckats!

Det är nämligen så att jag råkade ut för något förra året som INGEN ska behöva vara med om. Visst, det var inte så hemskt som att bli våldtagen, misshandlad etc. Men det var ingen rolig situation.

Jag har aldrig velat se mig som ett offer, men när jag  berättade om vad jag hade varit med om för en granne (pensionär) och såg hennes ansiktsuttryck så förstod jag att det faktiskt är en tung sak att bära på. Ändå känner jag mig stolt över att ha kunnat gått vidare ganska bra, men kan inte hjälpa att ändå tänka på det ibland. Dock så försöker jag skaka av mig tankarna rätt fort eftersom man inte ska tänka på hemska saker.

Det värsta var inte händelsen, utan det värsta var att inte bli trodd av sådana som borde ha trott på MIG. Jag höll i sanningen, men dessa personer som jag såg upp till valde en annan sida, lögnens sida. Det gör inte mig något idag för nu har ju sanningen kommit fram, men om de hade valt att tro på mig så det sluppit bli så smärtsamt för mig - och även min kompis.

Vad var det då som hände?

Jag ska berätta, men först ska jag berätta varför jag skriver detta. Jag gör det för att kunna ge min version av detta. Jag är inte något vittne som sett detta utan det var jag som blev utsatt för detta. Samtidigt är det skönt att få skriva av sig och så kan jag ge mer detaljer som jag inte brukar berätta när jag berättar om detta för någon.

Så här är vad som hände:


Jag hade en jättebra kompis, vi kan kalla henne Linda, och vi gjorde det mesta tillsammans. Vi hade känt varandra sen vi var 3 år gamla. Jag berättade om allt som hände mellan mig och min pojkvän för henne för jag var så glad och ville dela mina känslor med någon. Självklart var det ju till henne jag berättade först och främst då eftersom vi hade en så lång vänskap.

I slutet av mars 2011 blev det dags för utvecklingssamtal och inför hennes önskade jag henne lycka till och allt under skoldagen. Jag visste då inte att utvecklingssamtalet skulle komma in på mig som samtalsämne...

Jag visste inte att de hade snackat om mig, men mamma kom hem tidigare på torsdagen. Jag tyckte det var jättekonstigt för hon skulle vara borta längre just den dagen. Varför då komma hem tidigare?

Hon berättade att min klassföreståndare, vi kan kalla henne Anna, hade ringt för att boka möte med henne hos kuratorn på måndag morgon eftersom de tydligen var jätteoroliga över mig. Jag förstod ingenting, men antog att det möjligen hade med min pojkvän att göra och att det då måste ha varit Linda som sagt något.

Jag SMS:ade henne och frågade om hon sagt något om mig och min pojkvän för Anna. Istället för att svara på frågan, frågade hon mig varför jag undrade. Jag frågade igen, men då frågade hon istället varför hon skulle ha gjort det. Jag blev då arg och bad henne sluta undvika frågan och svara istället. Då skrev hon "nej". Jag kände på mig att det inte var ett ärligt svar och skrev att om det ändå var så, så skulle jag få reda på det. Sen skrev vi inget mer.

Dagen efter ville Linda inte vara med mig. Vi hade alltid varit med varandra sen vi var hur små som helst, varför ville hon inte prata med mig nu?

Hon satte sig ändå hos mig och de andra tjejerna i klassen när vi skulle äta lunch. Jag berättade då för alla att Anna hade ringt till min mamma och sagt att skolan var orolig över mig. Då såg jag hur Linda som satt bredvid mig tar sin tallrik, kastar maten och går därifrån. Hon hade inte ätit ens hälften av vad hon tog, med andra ord så hade hon inte ätit klart. Jag förstod då att något var fel och att hon måste ha sagt något. Varför går man annars precis när jag tar upp det?

Under helgen frågade mamma mig om vad det kan vara, men jag berättade inget om pojkvännen ändå. Det kanske hade varit bäst att sagt det, men om även hon skulle bli arg så kanske jag skulle ha mist honom och jag tänkte inte ta den risken.

När det väl blev måndag gick mamma  till skolan - tillsammans med min storebror. När de varit där några minuter ringde storbror mig. Han frågade när jag skulle gå till skolan, jag svarade att jag skulle gå efter en liten stund.  Då sa han att jag skulle komma till dem nu. Sen sa vi inget mer. Jag hörde på rösten att han inte var glad. Jag som egentligen skulle haft idrott gick i mina mjukiskläder, tunn vinterjacka och idrottsväska med rena kläder och en klump i magen till skolan.

Jag ringde upp pojkvännen och pratade med honom. Under helgen hade jag berättat vad som hänt. Det rann tårar över mina kinder när jag pratade med honom. Jag minns att jag sa "Whatever happens Kashan, I want you to know that I always love you" sen fortsatte jag mot skolan och så la vi på.

När jag kom in till vänterummet där flera rum finns såsom sjuksköterska, psykolog, SYV och kurator var jag inte riktigt säker på vilket som var kuratorns eftersom de hade bytt rum. Jag tog då upp mobilen och skulle just till att ringa när jag såg att det står kuratorns namn på en dörr. Jag öppnade och la sen ner mobilen i min väska.

Jag fick sätta mig bland mamma, storebror, Anna och kuratorn. Kuratorn sa då att det gick rykten om mig på skolan att jag hade sex med flera män som alla var över 30 år. Jag visste inte vad jag skulle tro och sa bara att det var gamla rykten. Jag hade ju haft en äldre kille förut och det kom ju också fram så jag gick lite på det. Mamma frågade då om jag inte tyckte det var konstigt att detta kom upp just då.

Kuratorn sa sen att hon och Anna skulle gå ut så vi fick prata ensamma, men då sa jag "nej!" Då sa kuratorn jättehånfullt "men det är inte du som bestämmer här, du är faktiskt bara ett barn" Okej, jag kan förstå att jag inte kunde bestämma något, men jag var fan inget barn. Jag var en månad från att fylla 16. F.o.m. 13 år är man inget barn - man är tonåring. Annars hade hon bara kunnat sagt att jag var omyndig och då inte kan bestämma något.

När de gått ut fick jag massa frågor av storebror. Jag berättade då att det bara var en och att det var Kashan. Mamma hade ju sett honom på min facebook. Jag berättade sen att jag bara tyckte han var snäll. Sen satt jag bara och stirrade in i väggen framför mig. Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Jag bara stirrade och stirrade. Samtidigt frågade storebror ut mig, var han bor, var han kom ifrån, hur gammal han var etc. Jag svarade inte och då sa han "okej syster, nu måste jag tyvärr vara lite dum mot mig" och så tog han upp min väska för att ta upp min mobil eftersom han såg mig lägga ned den där när jag kom.

Jag ställde mig då upp och skrek "nej!" och då skrek han "SÄTT DIG!" och då sa jag att jag skulle göra det om han gjorde det. Jag hade nämligen fått en plan. Jag skulle dra. Bara de båda satt ned så kunde jag dra sen för dörren var närmast mig. Först satt jag och grät. Tårarna verkligen sprutade ut. Mamma kom då och kramade om mig, men jag knuffade lätt bort henne och stack.

Alla på lågstadiet hade rast då och jag brydde mig inte om att jag hade fula kläder på mig eftersom jag trodde jag skulle haft idrott samtidigt som ansiktet blev svart av smink. Jag hade ju eyeliner, jättemycket mascara och sånt. Alla småbarn glodde på mig, men jag brydde mig inte. Istället fortsatte jag gå till tunneln mot Hagsätra IP. Jag satte mig där och grät. Då ville jag ta upp mobilen och ringa Kashan, men jag hade ju lämnat ALLA mina saker jag hade med mig i kuratorns rum - inklusive mobilen!

När jag satt där och tänkte så förstod jag att min storebror säkert skulle genomsöka min dator och jag hade jättemånga bilder på mig och Kashan där. Jag sprang så snabbt jag kunde hem och hoppades på att jag skulle hinna hem före mamma och storebror. Jag hade inga nycklar, men om jag hade tur så var mormor fortfarande kvar hos oss. Hon blev jätteorolig när hon såg hur mycket jag gråtit. Jag sa bara att allt var lugnt och att mamma skulle berätta senare.

Snabbt raderade jag alla bilder på Kashan. Sen stack jag igen. En lättnad sköljde över mig för att jag varit hemma före mamma och storebror. Men vart skulle jag gå nu? Jag gick till Älvsjöbadet och la mig i tunneln i klätterställningen. Jag grät och grät och grät. Alltså smärtan som fanns var helt outhärdig. Känslan av att behöva undvika det stället, hemmet, där man alltid fått trygghet var hemskt!

Eftersom jag inte hade någon klocka med mig kändes det som att tiden tog en oändlighet på sig. Så när jag tröttnat på att ligga i den kalla hårda tunneln gick jag långsamt mot skolan. Kuratorn hade sagt att jag kunde fått giltig frånvaro om jag ville gå hem, men dit ville jag ju inte. Jag ville inte sitta och lyssna på massa skäll.

När jag kom till skolan satte jag mig utanför mattesalen där vi skulle vara. Klassen var inte där än och jag undrade vad klockan kunde varit. Då såg jag en städare och han var alltid där samma tid så då visste jag att klassen skulle komma efter en liten stund.

De första som kom var två av mina jättebra kompisar, vi kan kalla dem Sara och Maria. När de såg mig sa de "åh Nina" och så gick de snabbt fram till mig. Maria tittade på mig och frågade om de hade berättat allt, Jag grät och nickade. Hon kramade då om mig och sen sprang de för att hämta våta servetter så jag kunde tvätta bort sminket från kinderna.

Lite senare kom de andra i klassen och alla flockades runt mig, även killarna, för att få reda på vad som hänt. Men det fanns ändå ett undantag - Linda. Hon stod typ längst bort och brydde sig inte. Efter 13 års vänskap skulle väl hon ha varit först hos mig för att trösta och hjälpa?!

Anna kom sen eftersom hon var lärare i matte vilket var de ämnet vi skulle ha härnäst. Alla gick in, men jag satt kvar i trappan. Hon sa att jag fick välja om jag ville sitta kvar därute eller om jag ville gå in. Jag valde då att gå in för jag ville prata med Maria. Vi jobbade ingenting. Samtidigt ville jag slå till Linda som satt bredvid mig, men ännu så hade jag ju inga bevis för att det var hon som låg bakom allt.

Till slut la jag mig på golvet under bordet. När alla gick ut låg jag kvar, men Anna sa att jag var tvungen att gå. Jag sa stöddigt att hon inte skulle bry sig om mig, men hon sa att hon var tvungen. Efter lite tjafs gick jag ändå. Jag sa också till henne att hon skulle säga till min lärare i franska att jag gör mitt prov i franska nästa lektion istället för jag orkade inte göra det då.

Jag och Maria satte oss utanför klassrummet där det var som ett "vänterum" med skåp. Då såg jag hur Linda kom med en tjej från en årskurs under oss. Då fick jag upp i huvudet att det var därför hon hade gjort såhär. Hon ville visa mig att hon kunde få andra vänner än jag, för hon umgicks för det mesta alltid med mig eller ingen.

När de gick sa jag till Johanna "Jag måste slå henne!" och så sprang jag efter henne.Var hittade jag dem om inte på det stället där jag och Linda alltid satt. Jag sa då "erkänn att det var du!", men hon tittade bara på mig. Jag sa då "erkänn att det var du som sa något!" och då sa hon "får man inte vara rädd här i världen eller?!" och då sa jag "okej, bra, då vet jag att det var du" och så kallade jag henne massa fula saker och när jag vänder mig står rektorn där. Då tänkte jag bara "det är inte sant" och rektorn sa "kom upp på mitt rum sen!" samtidigt som jag skrek "förlåt". Maria hade då hunnit komma ned, men jag sprang upp till skåpen igen.

Maria kom sen och så satt vi utanför "vänterummet" och pratade när vi hörde fotsteg komma upp för trappan. "Rektorn!" viskade vi då till varandra. Visst var det så. Hon var dock hur snäll som helst och sa att hon förstod mig. Hon berättade även att Linda sagt att Maria nyligen hotat med att slå henne. Då blev Maria ledsen för det hade hon inte alls. Hon hade bara sagt "var det verkligen nödvändigt att göra såhär mot henne?!" och sen hade Maria gått upp till mig.

Vi gick i alla fall med rektorn till hennes rum, jag och Maria. Vi satt där och pratade och det kändes hur skönt som helst. Rektorn och jag kom sen överens om att jag skulle skippa franskan, men gå på lektionen efter som var svenska och även den sista lektionen för dagen.

Under tiden som jag väntade på lektionen i svenska öppnade rektorn biblioteket till mig så jag fick sitta där en timme i lugn och ro. Det var nämligen ingen annan än jag där. Det kändes dock som att tiden gick hur långsamt som helst eftersom jag hade ingen mobil, inget musik, ingen penna eller papper så jag kunde rita eller något. Läsa kunde jag inte för jag var så uppriven på insidan så jag kunde inte koncentrera mig.

Jag gick sen på svenskan och efter skolan så var jag med Maria. När hon och jag var på väg från skolan mötte vi en kille i klassen. Han lånade ut sin mobil till mig så jag kunde ringa till Kashan. Kashan var lika rädd och ledsen som jag. VI ÄLSKADE JU VARANDRA! Han undrade vad som skulle hända, men jag sa att jag inte visste. Det var hemskt!

När jag var med Maria en stund sen efter skolan ville jag inte gå hem. Hon sa ändå att jag skulle försöka gå hem. Jag var hur nervös och rädd som helst när jag var på väg hem. Eftersom jag inte hade nycklar ringde jag på dörren, då skrek mamma att det var öppet. Långsamt gick jag in och ställde mig i hallen. Jag var beredd att springa iväg, därför tog jag inte av mig skorna. Mamma satt i vardagsrummet och tittade inte ens på mig när hon frågade var han bodde och även sa att min storebror tittat igenom alla mina SMS. Det var fan det absolut värsta! Det kändes som att klä av sig helt naken och ställa sig i T-centralen. Jag och Kashan hade ju både SMS där vi bråkade och kallade varandra fula saker och SMS där vi skrev romantiska saker. Sådana saker är ju privata och fortfarande så skäms jag över att någon annan har läst dem. Mamma sa också "sådär skriver man inte till en minderårig som han har gjort". Sen när hon sa något väldigt fult om honom blev det för mycket. Jag drog igen. Jag hörde henne skrika "du springer inte iväg igen, jag orkar inte leta efter dig!" och då skrek jag "men jag ville ju bara bli vän med dig!" och så sprang jag till Maria.

Jag hade inte hennes portkod, men väntade tills någon gick genom porten och då gick jag in och ringde på henne. Maria och jag satt i trapphuset och pratade. Jag berättade vad som hänt och sa att jag INTE skulle sova hemma den natten. Jag sa att jag skulle sova i en tunnel eller var som helst. Maria gick då in en snabbis och kom ut igen och sa att jag fick sova hos henne. Det var så underbart!

När vi gick in till hennes rum fick jag låna hennes laptop och chatta med Kashan. Jag skrev även på facebook att jag skulle sova hos en kompis så att mamma kunde känna ett lugn. Hon försökte dock få hem mig, men jag vägrade.

Senare så gick jag och Maria till Axel's och köpte varsin kebabtalltrik. Hennes pappa hade nämligen kuponger dit så att det inte skulle kosta något eller bli billigare. Vi tog med oss maten och satt i Marias kök och åt. Det var jättegott, men kunde ändå inte äta så mycket.

På kvällen sen så fixade vi extrasängen och bäddade till mig. Lite svårt att somna var det faktiskt, men jag lyckades till slut.

När det väl blev morgon så kollade jag på facebook om mamma hade skrivit något och det hade hon. Hon hade skrivit att hon inte kunde sova för att hon inte visste var sin dotter var samt att jag var tvungen att komma hem eftersom jag inte hade nycklar. Jag skrev då att det var lugnt för jag kunde hämta extranyckeln som vi hade hos en granne.

Skoldagen var sen bara halv för lärarna skulle ha någon konferens eller nåt. Det var jätteskönt för då visste jag att jag skulle komma hem före mamma. Jag var ändå lite nervös och bad Sara följa med mig hem. Snäll som hon är följde hon med mig. Hon var dock tvungen att gå efter en stund för hon skulle ha extra matte kl.15:00.

När hon gått la jag mig i sängen och försökte sova. Det skulle kännas lättare att sova när mamma kom hem så jag slapp vara med om det. Jag försökte även "stoppa huvudet i sanden" genom att dra täcket jättehögt upp, omringa mig med kuddar så jag inte skulle höra ifall hon skrek och satte på musik på min iPod. Det var tyvärr så otroligt varmt så jag var tvungen att lätta lite på allt fluff fluff.

Vid 16:00 hörde jag mamma komma hem. Då började hjärtklappningen. Hon trodde att jag sov och satte sig i vardagsrummet. Efter någon timme pratade hon i telefonen och hon lät som hon brukar så då hörde jag på rösten att hon lugnat ned sig. Jag smög mig då långsamt ut till henne och sa "jag älskar dig".

Den kvällen så satt vi och pratade om allt och hon hade empati för mig. Hon berättade att hon också hade gillat en äldre kille och så när hon var yngre. Så allt blev bra till slut.

MÖTE MED KURATORN - IGEN!

Ungefär en månad efter allt detta hade jag fortfarande inte umgåtts med Linda. När jag satt en fredag på min sista lektion kom Anna och hämtade mig från lektionen. Jag trodde att jag skulle få göra det muntliga nationella matte provet som jag hade missat. Eftersom jag trodde jag skulle göra det så frågade jag inte om vart vi skulle. Det tyckte Anna var konstigt så hon fråga "undrar du inte vart vi ska?" och då sa jag "neej...?" och då sa hon ännu mer förvånat "undrar du verkligen inte vart vi är på väg någonstans?" Då märkte jag att vi gick mot kuratorns rum...

Väl i kuratorns rum var förutom hon själv - även Linda. Jag tänkte typ bara "men vad fan är det nu då?!" Det kuratorn sa var att om man inte vill vara vän med någon så ska man säga det rakt ut så att det inte blir några spänningar. Då sa jag "okej Linda, jag vill inte vara vän med dig längre" och så trodde jag att jag skulle få gå. Men inte då. Kuratorn tyckte att jag skulle förstå Linda och förstå varför hon gjorde som hon gjorde och bla bla. Okej, men varför behövde hon inte förstå varför jag blev så ledsen?! Varför behövde hon inte förstå att man kan bli kär när man är tonåring även om det inte skulle vara den rätte?!

Kuratorn frågade sen om jag ville fråga Linda något och så sa jag "jag vill veta varför du ljög". Linda frågade då "om vad?" och då sa jag "att jag hade sex med flera män och att alla var över 30 år" Det som hände sen är nästan helt jävla ofattbart. Linda, Anna och kuratorn sa i typ en kör, i alla fall i mun på varandra, "neeej, det har hon aldrig sagt, var har du fått det ifrån?!" Jag kände mig så jävla ensam! Det kändes som att de tre hade snackat ihop sig mot mig som var ensam. Det är ju självklart att hon hade sagt det för det var ju därför mamma skulle komma till skolan och snacka om mig.

Eftersom jag kände mig så nedtryckt började tårarna rinna igen när jag förtvivlat försökte försvara mig. Kuratorn sa sen att även om jag inte vill vara vän med Linda så skulle vi fortfarande vara klasskompisar. Då sa jag "ja jag vet det, tro inte att jag är så barnslig att jag inte kommer kunna hålla i t.ex. en boll om hon har hållit i den, det är klart att jag kommer jobba med henne om vi hamnar i samma grupp!"

Äntligen så fick jag sen gå. Kuratorn trodde att hon skulle följa med mig och tvätta bort mitt smink som blivit helt förstört - igen. Men henne ville jag fan inte ha med mig.

När jag skulle gå så såg en tjej från en annan klass som jag aldrig varit med tillsammans med en fritidsledare att jag gråtit och jag berättade kort om vad som hade hänt. Jag fick ett äpple och lugnade ned mig lite innan jag gick hem och berättade för mamma om vad som hade hänt.

Mamma blev jättearg - men denna gång på Anna och kuratorn. Hon ville att jag skulle be Anna ringa upp henne dagen efter. Så dagen efter berättade mamma en massa saker som hon egentligen skulle hålla hemligt om Lindas familj, men hon sa att nu när hennes dotter råkade illa ut hade hon inget annat val. Efter att hon berättat det så ändrade Anna uppfattning totalt och hamnade till slut på min sida.

SLUTET

På balen tänkte jag ändå inte låta Linda vara själv så jag sa till henne t.ex. "kom, vill du följa med ut?" och sånna saker och allt verkade bra. Jag hade ändå inga planer på att bli vän med henne igen.

Sen på skolavslutningen så önskade mamma henne lycka till och allt. Senare så skrev jag till Linda och frågade om vi skulle bada i Älvsjöbadet. Jag och mamma tänkte att hon kanske mådde dåligt för något och att det kanske var därför hon gjort som hon gjort. Jag tänkte att om vi träffades så kunde vi prata om allt. Bortförklaringarna välde sen över mig. Hon mådde dåligt, hon kunde inte, hon hade inte tid etc. Till slut slutade hon svara på mina SMS och tog inte mina samtal.

En dag sen så ringde ett nummer på min mobil. Jag hann inte svara, men kollade på eniro vem det var. Det var Lindas mamma. Samma nummer ringde då på hemtelefonen och jag sa till mamma att det var Lindas mamma. Min mamma sa då att jag kunde ge telefonen henne och så pratade dem istället.

Det första Lindas mamma sa var "kan du be Nina sluta sms:a Linda?" Hur kan man vara så feg att man inte kan sms:a själv och säga det?! :O

Lindas mamma sa sen att jag brukade skolka för att springa och suga av män på en filt i skogen. Alltså whaaat?! Mamma sa då att hon pratat med läraren Anna och hon hade sagt att jag inte skolkade någonting. Då påstod Lindas mamma att läraren ljög.

Det slutade i alla fall med att mamma sa att vi skulle bryta vänskapen och inte hälsa på varandra om vi såg varandra ute.

IDAG

Jag och Linda har fortfarande ingen kontakt. När hon och hennes familj ser mig ute så brukar de oftast stå och skratta åt mig, men jag brukar inte bry mig utan bara göra det jag ska och gå sen. Sen är jag och pojkvännen lyckligt förlovade så hon lyckades "tyvärr" inte förstöra mitt förhållande :)

Jag har skrivit allt detta objektivt utan någon som helst tendens. Min pojkvän är klart lite äldre än jag, men han är inte 30 år. Han har dock vänner som är det och även lite äldre, men jag träffar såklart inte dem och har varken legat med fler varken i min ålder eller 30+ Så det är faktiskt inte sant det som Linda sa, ändå vet jag minst en lärare som fortfarande är på hennes sida. Jag bryr mig inte så mycket för sanningen har ändå kommit fram till de som jag vill och jag lever ett bra liv som det är nu :)