Halvvägs till kandidatexamen!

I augusti 2019 så började ju jag läsa kandidatprogrammet i filosofi och lingvistik på 180 högskolepoäng över 6 terminer. Nu har jag tentat av 3 terminer (filosofi 1, filosofi 2 och lingvistik 1) och är därmed inne på min fjärde! Det känns helt sjukt att jag tar min examen nästa år! Det kändes så långt bort när jag satt och anmälde mig till programmet. Nu börjar man ana ljuset i tunneln ;-) Är glad också över att jag faktiskt hann studiera lite mer än en termin som vanligt på universitetet innan coronarestriktionerna tog över och man övergick till distansundervisning samt en del hemtentor. Nu har i alla fall tentorna kommit tillbaka till universitetet så att man får skriva dem på plats, men all undervisning sker fortfarande på distans. Det kan jag dock tycka är ganska bra, för då spelar ofta läraren in lektionen så att man kan lyssna på föreläsningen flera gånger. Men sen var det bra att jag hann bekanta mig med själva byggnaderna på universitetet så att jag kan hitta till det mesta och se var allt ligger i förhållande till varandra :-) Vi får väl se hur den sista tiden blir, men eftersom den kommer bestå av en kandidatuppsatsskrining i slutet så kan jag tänka mig att det blir mycket arbete på distans eller i alla fall självständigt om man väljer att sitta på SU. Oavsett så kommer jag fortsätta att kämpa på. Stundvis så är det lite kämpigt, framför allt om det är något som man inte riktigt är så intresserad av (som fonetiken i lingvistik 1, bläää!) Men jag nu fått välja inriktning och har valt datorlingvistik ;-) Det trodde jag aldrig! Men det hade jag konstigt nog ganska lätt att förstå och det var roligt också :-) Nu börjar dock även det bli ganska invecklat så jag kanske inte ska vara för kaxig, haha... ☺

Jul efter midsommar?

Jag vet inte vad det är som händer med människor, men julen verkar bara läggas tidigare varje år. Att butiker har sålt julmust tidigare för varje år har man ju varit med om ett tag. Antagligen för att alla vill vara först. Så nu säljs julmust redan vid oktober... Nu verkar nästa grej ha blivit att sälja alla möjliga olika julsaker så tidigt som möjligt. I år var det dessutom en butik som sålde julsaker innan Halloween ens var över. Man bara undrar - varför? Men det är såklar för att det finns en efterfrågan. Folk köper julsaker även om det fortfarande bara är höst. I år är det dessutom folk som redan har satt upp sina julgranar och bakat pepparkakor - fastän vi inte ens kommit halvvägs in i november! Jag kan förstå ifall man kanske inte kommer ha möjlighet att göra det i december av någon anledning, men varför kan man inte bara vänta lite? Jag är så konservativ och tråkig så jag tycker att julsakerna ska upp den 1:a advent och packas ned på Tjugondag Knut - precis som vi har gjort sedan 1600-talet. Varför är det så svårt att följa? :P Fortsätter vi såhär så lär vi väl börja packa upp julsaker och dricka julmust så fort midsommardagen är över... Eller kanske fira det samtidigt? o.O

Jag svimmade!

Jag har aldrig någonsin haft vattkoppor. Nu som vuxen vill jag ju inte ha det, så därför tyckte jag att det var bäst att vaccinera mig mot det. Framför allt eftersom min dotter Ellinor kanske kommer få det och då vill jag ju inte att hon smittar mig. Blir svårt att ta hand om henne om jag själv ligger däckad. Stackar man också som skulle ha två st att ta hand om haha.

Jag ville vaccinera mig innan Ellinor börjar förskolan igen eftersom det är där många smittor sprids, så nu gjorde jag det i fredags (18 sep 2020). Ellinor har faktiskt fortfarande sommarlov för hon ska byta förskola. Tyvärr så blev inte platsen ledig förrän i slutet av september och då tyckte vi att det var bäst att ha henne hemma till dess. Vore ju taskigt att låta henne få återse sina gamla vänner för att efter en månad byta. Sån tur att vi hade möjligheten att lösa det såhär.

Så på eftermiddagen i fredags tog jag Ellinor och mötte upp Shamoon i närheten av vaccinationskliniken. När vi kom dit så var det inga andra där så det var bara för mig att skriva in mig och följa med en av sköterskorna. Shamoon och Ellinor väntade i väntrummet så länge eftersom det bara tar någon minut (brukar det i alla fall).

Jag blev hänvisad till ett rum dit jag ombads att gå in och sätta mig medan sköterskan hämtade vaccinet. Jag satt där på britsen i några minuter, men det kändes som en evighet. För att verkligen vara helt avslappnad tog jag några djupa andetag och till slut kom sköterskan med vaccinet. Då vred jag på mig så att hon lättare skulle kunna komma åh vänster överarm (eftersom jag är högerhänt) och slappnade av.

Plötsligt sved det till och efter några sekunder var det klart. Sköterskan kastade då sprutan och satte sig sen för att göra annteckningar. Jag satt undrande kvar om jag inte skulle få något plåster? Skulle jag bara gå? Men inte utan plåster väl? Fast det kanske inte blödde något? Jag tittade då på armen, men såg hur det rann blod. Då sa jag "ursäkta, men kan du torka det här" och sköterskan svarade "ojjj förlåååt, det kan bli sådär ibland när man stöter till ett blodkärl".

Medan hon torkade armen och satte plåster kände jag hur det plötsligt kom som en våg som sköljde över mig med yrsel. Jag har aldrig någonsin upplevt en sådan fruktansvärd yrsel och jag sa till sköterskan "åh herregud vad yr jag blev!" samtidigt som jag tog mig för huvudet - sen blev det SVART!

Det kändes plötsligt som att jag drömde. Det var svart och snurrade i huvudet samtidigt som jag hörde röster som i snabbspolning. När jag sen öppnade ögonen låg jag ner på min högra sida på britsen och såg en kvinna framför mig som tog på min vänstra axel och frågade "är du okej nu Nina?" och mina tankar som snurraded i huvudet var: vadå okej? Varför skulle jag inte vara okej? Har det hänt mig någonting? Vem är ens kvinnan? Jag vet att jag har sett det förut? Är hon en vän/lärare/släkting...? Har jag drabbats av minnesförlust eftersom jag inte vet?

I ett desperat försök att lista ut vem kvinnan var såg jag mig runt i rummet för att försöka se var vi ens befann oss, men jag kände inte igen rummet heller. Då blev mitt enda hopp att lista ut vem hon var genom att stirra på hennes ansikte (så pinsamt, men jag hade inget val). Sakta började jag minnas att hon var någon sorts läkare inom sjukvården. Sen kom jag på att hon var sköterska och just hade vaccinerat mig och så kom jag på att jag befann mig på den kliniken.

Förvånat satte jag mig upp och frågade vad som hände och fick till svar att jag hade råkat svimma. Jag var fortfarande yr så jag la mig ner igen och sköterskan frågade om jag ville att hon hämtade min man och dotter. Självklart ville jag det. Det dröjde lite och Shamoon berättade i efterhand att sköterskan hade pratat med en annan lite först innan hon kom fram till honom och Ellinor. Då berättade hon inte att jag hade svimmat, utan bara att jag kände mig lite yr och låg kvar där inne.

Till slut öppnades dörren och först klev lilla Ellinor in som frågade hur jag mådde. Jag låg där på britsen och kallsvettades och mådde lite illa. Jag försökte sitta upp några gånger, men var tvungen att lägga mig ner igen. Sköterskan och en annan hämtade under tiden ett glas saft och 2 st Dextro Energy som jag skulle ta. Till slut kunde jag sitta upp och illamåendet avtog så gott som helt. Lite yr var jag fortfarande, men kallsvettades inte längre heller. Var dock fortfarande lite skakig.

Tids nog kände jag mig tillräckligt stark för att kunna stå upp och tänkte gå därifrån, men sköterskorna ville att jag skulle sitta lite i väntrummet innan jag lämnade för säkerhets skull. Sen kände jag mig ändå tillräckligt stark för att kunna lämna platsen, även om benen kändes lite svaga.

Det var första gången i mitt liv som jag svimmade och jag har alltid undrat hur det känns. Kan dock säga nu i efterhand att jag skulle mer än gärna varit utan den erfarenheten. Det var bland det värsta jag varit med om! Att inte veta med vem jag var, var jag var eller varför jag befann mig där var RIKTIGT OTÄCKT!!! Det var som att man skulle ha lyft mig och satt mig på en helt annan planet.

Nästa dos blir efter 8 veckor och jag hoppas att det går bättre...

Vad ska man skriva?

Vad skriver man när man inte längre har det som rutin, när man bara ramlar in såhär då och då? Jag älskar att skriva och få ur mig saker, det var därför jag som tonåring började blogga. Endast en vän visste om min blogg, annars var det bara främlingar som läste min blogg. När fler och fler i min närhet hittade min blogg så tappade jag suget på att blogga. Jag ville inte att de i min närhet skulle läsa. Vet inte varför egentligen, men bara så jag velat haft det.

Nu blev det som det blev och det är synd. Hade varit kul om jag hade fortsatt blogga under alla år fram till nu. Framför allt under småbarnsåren :D Men man kan ju alltid börja igen ;-)

Jag var en duktig spådam!

Igår fick jag ett oväntat meddelande från en tjej som jag spådde för med mina tarotkort för några år sen (2015-2016). Det hon skrev var detta:

Det gör mig så glad att höra att det jag spådde slagit in i det stora hela för jag kände mig inte så avancerad. Jag kände mig hela tiden som en nybörjare trots att jag kämpade för att hela tiden bli bättre - för det kan man alltid bli. Men det hände faktiskt flera gånger att folk hörde av sig för att berätta att min spådom slagit in och aldrig fick jag någon kritik. Så jag var nog rätt bra ändå 😉

Nu spår jag inte. Det är flera anledningar till varför. En anledning som jag blir galen på att folk inte förstår är att det tar så sjukt MYCKET energi! Folk tror att det bara är att slänga upp några kort och så kan man berätta allt möjligt. Vill man att det ska bli så sant som möjligt så krävs det mycket koncentration och lugn. Man måste liksom gå in i sig själv och vara väldigt fokuserad. Annars kan folk inte förvänta sig att det man spår ska bli rätt heller!

Sen jag blev gravid och mamma försvann ju all energi totalt! Man orkar ju knappt ta hand om sig själv eftersom all energi går åt till sitt barn. Får man någon tid över så passar man ju på att vila eller på annat sätt ta hand om sig själv eller göra något viktigt. Om folk tänker efter lite så har faktiskt spådamer/medium sällan barn. Titta bara på de som varit med i "Det Okända" och andra. Det är inte många som har barn - och jag förstår varför. Nu fick jag barn istället och skulle inte för något i världen vilja att det såg ut på något annat sätt.

Att vara synsk är precis som kondition en färskvara som måste tas hand om. Håller man inte på med det kontinuerligt så minskar förmågan. Så hade jag testat att spå nu så hade nog inte mycket varit rätt. Jag står nu på samma nivå som en person som aldrig spått i hela sitt liv. Men alla kan spå, så det är ingen "unik förmåga" som jag hade. Jag var inte ett dugg synsk eller medial när jag började hålla på med sånt här. Men efter ett par utbildningar och mycket övning så blev jag duktig till slut. Det kan vem som helst bli som sagt.

Saknar att blogga ♥ Ännu en uppdatering ☺

Jag saknar faktiskt att blogga här. Tycker ju väldigt mycket om att skriva, men sen jag blev mamma så har det ju inte blivit så mycket. Har lagt mitt fokus på annat ;-)

Jag är just nu inne på kurs Teoretisk Filosofi 2 på Stockholms universitet och har valt kurserna logik 1 och språkfilosofi 1 som de första två delkurserna i början av denna vårtermin. Ska tenta av dem nu och därefter har jag valt att fortsätta med språkfilosfi 2 och medvetandefilosofi. Anledningen till att jag valt just dessa kurser var att det var dem som den programansvariga rekommenderade och hon har själv läst just detta program (kandidatprogram i filosofi och lingvistik). Jag är dock riktigt trött på logik! Tycker att det är lite väl invecklat haha. Däremot så är språkfilosofin ganska intressant där man får lära sig lite mer på ett annat plan hur språket egentligen fungerar. Jag valde ju detta program främst för ett språkintresse, så nu känner jag att man börjar komma in på det jag tycker är intressant ☺

Ellinor älskar sin förskola och trivs väldigt bra där. Hon fick precis efter nyår flytta över till avdelningen för de lite äldre barnen för de märkte att hon behövde mer stimulans än den hon fick på första avdelningen. Det förstod jag nästan på en gång när hon började gå på förskola i slutet av sommmaren och jag fick höra att hon var äldst på avdelningen. Då frågade jag när hon skulle flytta till den äldre avdelningen, men de sa att det var så individuellt och att de just då skulle fokusera på att hon skulle gå på den avdelningen hon började på. Mammakänslan visste dock att hon inte skulle bli långvarig där - och jag hade rätt ;-) En till flyttade ned samtidigt som Ellinor, så det barnet brukar Ellinor leka med bland annat :-)

En komisk sak är också att jag märkte förra veckan att en f.d. lärare har sitt barn på samma avdelning haha... När jag kom för att hämta Ellinor så var en pappa där och hämtade sitt barn också. Jag hälsade och han hälsade tillbaka, men sen slog det mig vem det var! Han tittade lite på mig och jag på honom, men ingen sa något mer. I morse lämnade vi våra barn samtidigt också, men nu pratade vi inte heller. Blir ju lite pinsamt när man är van vid att se varandra på en annan plats. Det är dock inte första gången just han dyker upp efter att han slutat vara min lärare. När jag började i en ny skola så började han också arbeta i den sen haha... Vi lär säkert prata med varandra sen om det blir något "öppet hus" eller något. Han var en bra lärare och är väldigt trevlig ☺

Hej bloggen!

Av en slump råkade jag hitta min blogg 😅

Det är verkligen synd att jag inte orkat blogga så mycket sen ett par år tillbaka för det är ju verkligen nu som det har hänt som absolut mest. Hade verkligen varit kul att kunna gå tillbaka och se hur jag spenderade mina dagar och tänkte som nybliven mamma och allt. Men som tur är har jaf istället massor av bilder och videoklipp 😍

Som livet är nu så har min lilla flicka redan blivit 2,5 år och har nyligen skolats in på förskolan. Det gick superbra! Hon var lite ledsen vid lämning bara några dagar, men förskolepedagogerna sa att hon är väldigt lätt att trösta så hon hade lugnat sig snabbt. Därefter började hon älska förskolan och senast igår grät hon när jag och min man kom för att hämta henne för hon ville stanna kvar 😂 Vi får väl hoppas att den känslan håller i sig länge - gärna till gymnasiet och därefter... 😉

För min del har jag också hamnat i skolan igen. Jag pluggar kandidatprogrammet i filosofi och lingvistik. "Vad blir man då?" är standardfrågan som man får höra. Ingenting, brukar jag svara för jag tycker frågan är så dum. Detta är ju såklart ett program som likt mitt gymnasieprogram (humanistiska programmet - inriktning språk) lägger en grund för högre studier. MEN om jag skulle vilja börja jobba efter det här kandidatprogrammet så får man ju välja ett yrke där det är bra att man är duktig på språk och/eller filosofi. Många myndigheter och företag gillar det kritiska tänkandet man får av att studera filosofi. Jag läser Teoretisk Filosofi 1 just nu och det är betydligt svårare än jag trodde. Jag trodde filosofi skulle vara ett enkelt ämne att studera för alla kan ju tänka liksom. Men att tänka inom olika mallar på sätt man inte ens visste fanns - det är riktigt svårt faktiskt.

Anledningen till att jag valde det här programmet är för att jag sedan årskurs 7 på högstadiet har haft ett starkt språkintresse och hade kontakttolk som drömyrke. Eftersom jag inte kom in de 2 år jag sökte p.g.a. att de inte lärde ut mina tolkspråk (franska, italienska) de åren, tänker jag nu att jag vill plugga språk på annat sätt. Helst av allt ville jag nu studera språkvetenskap, men det fanns endast i Uppsala (som närmast Stockholm). Jag vill ju dock hålla mig i Stockholm och det finns på Stockholms universitet - men endast på masternivå 🤦🏼‍♀️ Vilket betyder att jag skulle behöva läsa lingvistik i 3 år först. Men det kändes lite jobbigt med ren lingvistik i 3 år, så jag tänkte att jag spär ut det med lite filosofi som jag också har ett intresse för. 😄 Då blev detta lösningen 😉

Så nu rullar livet som det ska och vi får se vart detta leder 😊

Det går så fort! :-O ♥

Ellinor växer så himla snabbt att man knappt hänger med! Hon kan så himla mycket nu och lär sig mer och mer hela tiden. Nu känns hon verkligen som ett småbarn och är inte min lilla bebis längre :'( ♥ Tänk ändå vad mycket som har hänt och hon är inte ens 1,5 år än! I början av förra året var hon ju inte ens född. Det känns så sjukt att tänka att jag var gravid förra året när det känns som 10 år sen haha :-P Minns knappt hur det var att vara gravid eller när hon var spädbarn. Den tiden swishade verkligen förbi - och jag som trodde folk bara överdrev. Tyvärr hade de alla rätt. Samtidigt så blir man så stolt över att se sitt barns utveckling och hur de utvecklas alltmer.

Nu vill Ellinor äta själv, jag får inte mata längre haha. Hon kommer med mina eller andras skor när någon ska gå samt försöker sätta på sig sina egna själv, hon slänger skräp i papperskorgen, hon hjälper till att plocka ihop sina leksaker och mycket mer. Det är så roligt också att hon nu förstår nästan allt man säger även fast hon inte själv kan prata så mycket. Ber man henne om något så får man det och säger man åt henne att göra något så gör hon det. Ellinor är bl.a. super duktig på att torka upp efter sig om hon har spillt något. Man behöver bara lägga fram en bit papper så vet hon precis vad hon ska göra med det (sen får man väl kanske göra det lite ordentligare).

Nackdelen med att hon utvecklas är att hon börjar trotsa och testa gränser. Hon har redan börjat en del. Framför allt genom att lägga sig raklång på marken/golvet och gråta/skrika om hon inte får som hon vill och protesterar genom att då vägra gå. Dock så går det över ganska snabbt ;-) Sen kan hon också börja kasta grejer omkring sig när hon är arg. Då tar hon allt hon får tag i framför sig och bara kastar iväg det, antingen rakt ner på golvet eller bara kastar bak det - då får man se upp! Men direkt när man säger åt henne så brukar hon vara duktig och lägga tillbaka allt igen ;-) För några månader sen när hon gjorde det första gången så försökte hon vägra att ta upp det hon kastat på golvet, men jag tvingade henne att ta upp det. Det gällde dock att ha tålamod för hon grät och skrek och totalt vägrade ta upp det först. Sen började hon peta på det lite med ett finger och sen till slut tog hon upp det. Det tog en halvtimme, men det fick ta den tid det tog. Tack vare att hon fick veta att jag är konsekvent i sånna lägen, lyssnar hon nu på första tillsägelsen ☺

Det allra bästa med Ellinor är att man kan ha så otroligt roligt med henne. De bästa skratten får man med henne ♥ Min faktastiska lilla flicka som kan driva en både till totalt vansinne, som till den gladaste och stoltaste mamman i världen ♥

- Älskar dig! ♥

Varför färglösa barnrum?

Nu som mamma har det ju såklart blivit vanligt för mig att följa andra mammor på framför allt Instagram och de som har en väldigt modern stil hemma har allt i vitt, grått och svart - även hos barnen. De har även väldigt "stela och tråkiga" leksaker i min smak. Jag förstår om man kanske är en sån som är vädigt mån om att barnen ska slippa få i sig massa gifter från plast och därmed ha mycket leksaker i t.ex. - men måste de se så tråååkiga ut? Kolla på dessa exempel:

Det ser ut som en svartvit film, men det är tydligen dagens barnrum... :'-(

Världens tråkigaste babygym!!!

Men denna tar fan priset! Ett GRÅTT bollhav?! Alltså vem kom på idéen?! Bollhav som ska vara fullt av alla möjliga färger är numera grått?! Och dyyyyyyrt :-O Vem vill ens betala så mycket för att få ett hav fullt av ren ångest?! (Just denna hittade jag på Jollyroom)

Vad är det för fel på folk...?!

För några dagar sen så tog jag Ellinor och åkte och till Shamoons arbete för vi behövde handla lite tillsammans innan vi åkte hem. Vi gjorde det och så gick vi till tunnelbanan sen för att åka hem. Vi åkte ifrån Skärholmen i södra Stockholm och när vi kom till stationen stod tunnelbanan redan inne så vi fick springa in och hann! Men nu i efterhand önskar jag nästan att vi hade missat...

Direkt när vi kom på tunnelbanan så satt det några kvinnor med sina barn (de var familj) och tog upp de 8 platserna längst fram i vagnen. Den äldsta kvinnan, som säkert var i 50-årsåldern, började titta på min vagn och prata på sitt språk så att de andra också började titta. Mest på vagnen, men även på oss. Jag ville nästan gå av för jag blev så irriterad. Jag vet att min vagn är lite ovanlig och jag vet att min make är 13 år äldre än jag, men man behöver ju inte glo så att ögonen nästan ramlar ur!

Vi satte oss sen på de fyra platserna som blev lediga intill vår barnvagn. Skönt att slippa se de där stirrhönorna tänkte jag! Men jag visste inte att det skulle bli ännu värre... Diagonalt (alltså de fyra sittplatserna som fanns en rad upp och en rad till höger från oss) satt 2 kvinnor typ 30-40 år och de både stirrade och pratade om oss konstant hela tiden - H-E-L-A- T-I-D-E-N-!!!

Först tänkte jag att jag kanske bara inbillade mig eftersom det är vanligt att man sveper med blicken över allt man ser när man pratar med någon, men när hennes vännina eller släkting som satt med ryggen mot oss vände sig om flera gånger och stirrade mot oss så blev det solklart! De pratade om oss, men vad det var vet jag inte för även de talade på ett främmande språk.

Jag hade varit på ett superbra humör hela dagen och var det när jag klev på tunnelbanan också. Hade jag varit på dåligt humör så hade jag säkert gått fram och skrikit åt dem på en gång, men nu satt jag mest och var på ett för bra humör för att kunna göra det. Jag kämpade verkligen för att bli på dåligt humör för att få krut till att gå och skälla ut dem, men det gick inte. Däremot när vi klev av i Slussen så stirrade jag på dem rejält, och de stirrade såklart tillbaka, så de vet att jag visste om att de talade om oss.

Men nu ångrar jag verkligen att jag inte bara gick fram och skällde ut dem. Både de gänget som glodde på vagnen och de andra 2 idioterna som stirrade resten av resan. Man kan visa lite respekt faktiskt och inte GLO. Titta och när ens sega hjärna uppfattat vad som setts så kan man för i helvete vända blicken. Det är inte första gången vi blir utstirrade. För några månader sen var den en tonårstjej med mamma på tunnelbanan som tittade på oss - och SKRATTADE!!! Fy fan vad arg jag blev där, men vi höll på att kliva av så jag kunde inte göra så mycket.

JÄVLA FÖRBANNADE IDIOTER DET FINNS PÅ VÅR PLANET ALLTSÅ!!! >:-@

Om min BB-väska

Nu känns det som en evighet sen jag födde barn, fastän det bara var 1,5 år sen, men jag kommer ihåg ganska väl vad jag hade med mig i min BB-väska och tänkte kommentera om det var nödvändigt/nödvändigt samt vad jag saknade. Känns som ett sånt här inlägg bara är ett måste om man har både en blogg och fött barn ;-)


2 par mjukisset
Jag hade tänkt ta endast ett set mjukiskläder, men hade läst på en annan blogg en tjej som föreslog att ha fler par byxor med sig då hon hade fått blod igenom byxorna och saknade då ombyte. Så jag stoppade ned ett par byxor till och eftersom de båda byxorna jag tog med hade tillhörande huvtröjor knölades även dem ner. Jag hade dock klarat mig med endast ett set då jag inte blödde igenom något.

Trosor
Man får ju nättrosor av sjukhuset, men det är ju precis som det låter bara nät. Så jag drog på ett par vanliga trosor utanpå nättrosorna för de är så extremt stora för de som är lite mindre i storleken bara för att de ska passa på alla. Sen äer det ju självklart att man vill ha stora sköna trosor efter en förlossning som den superstora bindan även ska få plats i.

Strumpor
Självklart ett måste. Behöver nog inte ens kommentera det :-P

Deodorant
Man vill verkligen fräscha till sig efter en förlossning.

Duschtvål
När man har fött barn så tror jag alla mammor längtar in i duschen så snabbt som möjligt. Man har ju en del blod, fostervatten, svett och annat inkletat på kroppen. En väldoftande tvål hjälper ju då till med att verkligen få en att känna sig ren igen.

Tandborste och tandkräm
Eftersom man förmodligen lär stanna över natten är detta en självklarhet. Jag fick ju dessutom stanna 3 dagar...

Toarulle - Lambi
Detta skrattar man säkert åt, men jag hade läst att toalettpappret på sjukhuset verkligen är torrt och känns väldigt obekvämt att torka sig med efter en förlossning. Så att ta med en mjuk toalettrulle var ett tips, men den använde jag inte alls. Jag höll mig till sjukhusets, men jag var ju på BB-hotellet och de kanske hade lite bättre toalettpapper där. Minns inte riktigt, men vet att jag inte använde min egen toalettrulle :-P

Plastsandaler
Jag hade läst att någon tyckte att duscharna på förlossningen var så ofräscha så det var ett tips att ta med skor att kunna ha i duschen. Nu var ju min dusch väldigt fräsch på BB-hotellet tycker jag.

Sminkborttagningspads
Jag visste inte om jag kanske skulle hamna på förlossningen någon dag då jag hade sminkat mig så därför var det ju ett måste att ha det med i väskan. Nu hade jag ju tur att jag åkte in på morgonen så jag var helt osminkad. Det var sån tur för jag hade aldrig orkat stått och sminka av mig varken under eller efter förlossningen och föda med smink - ALDRIG! Det hade bara blivit helt förstört och fått mig att se ännu sämre ut än osminkad.

Toffs
I fall jag skulle hamnat på förlossningen med utsläppt hår så hade jag stoppat ner en toffs så jag kunde få bort håret. Nu hann jag ju göra en fläta hemma innan vi åkte in. ☺

Concealer
Jag går osminkad ganska ofta, men även de dagarna har jag i alla fall lite concealer under ögonen då jag är ganska mörk där. Så för att ljusa upp det är det bara ett måste.


Riskakor - Marabou gräddnougat - läsk och annat tilltugg...
Jag hade verkligen stoppat ner massa gott att smaska på främst under förlossningen då jag var förstföderska och hört att det kan bli utdraget. Min förlossningen rullade dock på väldigt bra och gick relativt snabbt och jag hade ju så ont hela tiden så att äta var det absolut sista jag tänkte på. Däremot var det ganska gott att ha något att smaska på när vi tillbringade följande dagar på BB-hotellet. ☺

Systemkamera
Alla minnen som kan dokumenteras måste ju bara göra det! Man kan inte ha för många foton. Jag älskar att ha foton att titta tillbaka på och minnas. En nyförlöst liten bebis måste ju absolut bara förevigas. Både jag och min make glömde dock bort att använda den för vi fotade lite med mobilerna istället och sen var vi ju så uppslukade av vår lilla flicka och stunden så det blev inga foton med den kameran förrän innan vi skulle åka hem.

Mobilladdare
Detta är ju bara superviktigt haha. Min mobil dog ju dessutom i början av min förlossning vilket jag är superledsen för. Hade gärna kontaktat folk så fort lillan kommit ut, men nu fick jag ju vänta 3 timmar tills jag kom till BB-hotellet och lagt min mobil på laddning. Det var ju tur dock att Shamoon hade sin mobil så att han kunde skicka foto till min mamma när hon hade blivit mormor.

Ett set baby-kläder till bebis
Många tycker att man ska ta med flera par bodys och allt möjligt, men eftersom sjukvårdspersonalen förespråkar hud-mot-hud så fick lillan inga kläder på sig förrän efter två dagar när vi trodde att vi skulle få åka hem, annars hade hon inte fått det förrän tre dagar efter förlossningen ;-) Så en body och mjukisdräkt med ett par strumpor till räckte mycket väl. Jag hade även en egen mössa med, men sen fick man ju en av sjukhuset också ☺

Babyoverall
Jag hade en overall med som jag stoppade lillan i för hemgång, men den var ju stor som ett monster jämfört med henne haha. Så den fick användas som babyfilt då jag inte hade tagit med någon sådan vilket jag ångrar att jag inte stoppade ner.

Tappa vänner som mamma?

Jag är så glad och tacksam över att jag inte behövt uppleva att bli "dumpad" som kompis bara för att jag skaffat barn - tvärtom. Dock så har jag inte så många vänner som jag umgås med. Jag har endast ett par - men de står mig väldigt nära istället. Resten som jag har lärt känna genom åren har jag endast kontakt med via sociala medier. Men de som jag faktiskt umgås med hjälper mig istället och har erbjudit sig att kunna vara barnvakt om så behövs (det har det dock inte än). Det betyder så mycket för mig att ha vänner som är så förstående och ger sånt stöd. Vi träffas fortfarande och gör samma vanliga saker som innan, d.v.s. fikar, går promenader o.s.v. haha, bara att det är en liten extra med ;-) Men nu så går man ju gärna en omväg förbi någon lekpark eller något annat speciellt riktat till barn så att lillan också känner att hon får ut något av träffarna :-D Sen om vi skulle slinka in i någon klädaffär så är ju ett besök på barnavdelningen bara ett måste - även om man inte skulle ha haft barn! ♥-D

Så jag är så tacksam över att dessa fina vänner välkomnat Ellinor så fantastiskt bra och accepterat att hon lär följa med nu när vi ses. Precis det kommer jag göra när de får barn ♥

Svar på 2 vanliga frågor

Det finns två frågor som folk väldigt ofta ställer till mig och de är:

Ska inte Ellinor börja på förskola snart?

och

Är ni inte sugna på syskon snart till Ellinor?

- Svaret är NEJ på båda.

Eftersom jag inte hade något fast jobb innan Ellinor föddes så har jag inte bestämt något med någon chef om när jag måste börja arbeta igen. Den friheten tänker jag ta till vara på och vara hemma så länge som det bara går med Ellinor. Jag tar hellre själv ut henne till lekparker och andra ställen där hon kan träffa barn. Framför allt nu när hon är 16 mån och mitt inne i separationsfasen.

Vi vill självklart att Ellinor ska få bli storasyster, men jag vill att hon ska bli fri från blöjor, barnvagn, börjat förskola o.s.v. så att hon känns mer självständig. Jag har då fått motkritik att det skulle bli jobbigt att börja om med allt man precis slutat med samt att mindre åldersskillnad skulle ge dem ett starkare band. Detta ändrar dock inte min åsikt, utan jag vill ändå ha några år mellan syskon. Framför allt eftersom jag och min man endast vill ha ett barn till, då vill jag gärna ha det att se fram emot ett tag. Sen vill jag självklart kunna fokusera allt jag kan på Ellinor nu så att hon får en bra start i livet och jag hinna lära mig så mycket som möjligt om barn eftersom jag är förstagångsförälder. Nästan varje dag lär man sig ju något nytt ♥

Pausen från bloggen

Jag har inte haft någon ork till att blogga. Inte bara det att jag har varit gravid och fött barn, jag har dessutom fått flytta flera gånger och det är bland det jobbigaste jag har gjort. Mellan oktober 2016 - oktober 2017 så flyttade jag personligen 6 gånger!  Det var inte det roligaste som gravid/nyförlöst, men i dagens läge som bosituationen ser ut så får man ju vara glad och tacksam att det ens löste sig.

Dagarna spenderades ju först med att förbereda för lillans ankomst och sen när hon väl kom ut så har det bara varit mys med henne varenda dag. Hon och jag har tagit dagarna som de kommit. När hon var nyfödd och det var fint väder eller åtmintone uppehåll så tog jag ofta Ellinor i bärselen och tog en promenad. Vi åkte annars ofta och hälsade på min mamma och mormor eller tog en fika i centrum eller hemma hos mig med någon kompis.

När Ellinor blev 6 mån började vi gå till en öppen förskola med henne. Det var så perfekt att de på onsdagar hade babycirkel kl.13-15 för de bebisar som var 0-8 mån. Man kunde komma och gå när man ville, men jag försökte komma strax efter 13 eller omkring 13:30 och stanna hela tiden ut. Kl.14 var det sångstund. Det var supermysigt och lugnt med bara bebisar ♥ Vi har endast gått på de andra tiderna för de som är 0-5 år ett par gånger tror jag och där har det varit rörigare haha. Men anledningen till att jag inte gått till öppna förskolan nu på ett tag är för att vi hittar på andra saker istället. Åker och badar, går till olika parker, går på picknick o.s.v. Så ute träffar hon också barn samt i kyrkan när vi går vissa söndagar.

För övrigt så händer det inte så mycket, men dagarna försvinner ändå. Det är full rulle hela tiden nu med Ellinor så det är skönt att bara slappa och ha egentid när hon väl sover. För sen när hon vaknar igen så är det återigen full rulle. Alla leksaker ska rivas runt, lådor ska öppnas, plötsligt vill hon ha något ur kylskåpet, sen måste blöjan bytas, därefter rivs det någon annanstans osv. I magen rörde hon sig knappt så vissa dagar blev jag nästan lite orolig, men så fort jag kände att hon mådde bra så gladde jag mig åt tanken att jag skulle få ett lugnt barn. Ha! Trodde jag. Det fick jag verkligen äta upp... :-P

Så med all denna kalabalik hon fyller dagarna med så finns det knappt utrymme för att blogga, vilket är lite synd. Men jag är väldigt aktiv på Instagram så kika gärna där: @vanessa_prinsessa_95

Efter förlossningen ☺♥

(OBS! Skrivit detta inlägg så långt efter det faktiskt inträffat så det har varit lite svårt att minnas exakt vad som hänt, men jag har gjort mitt bästa ☺)

Samma kväll som FL
ONSDAG

När vi hade kommit till vårt hotellrum med vår lilla flicka och blivit lämnade där av barnmorskan så kändes allt så sjukt surrealistiskt. Vår lilla flicka hade verkligen äntligen kommit ut. Nu var vi föräldrar! Det var verkligen svårt att smälta... Min mobil hade dött under förlossningen och att ladda den var det sista jag tänkte på just då. Men nu när värkarna var över och jag mådde bra så var det första jag gjorde att ladda mobilen. Jag skrev till mamma att vi var på patienthotellet och vilket rum vi hade så att hon kunde komma förbi. Hon skrev att hon skulle komma tillsammans med min mormor (som nu blev gammelmormor), min storebror (som nu blev morbror) samt hans (då) blivande fru :-D ♥

Shamoon fick kontakta pastorn från Hallundakyrkan också. Vi skulle nämligen haft honom på middag den dagen. När vi kommit in på förlossningen på morgonen försökte Shamoon ringa till honom, men han hade inte svarat. Pastorn ringde sen tillbaka vid ca 11-tiden, men då ville inte Shamoon svara för jag stod och skrek av värkarna - och pastorn visste inte ens att jag var gravid haha :-P Snacka om vilken chock han måste ha fått haha. Okej, han förstod att Shamoon ville ändra planerna när han hade fått ett missat samtal av honom, men absolut inte p.g.a. att han var på förlossningen för att ha blivit pappa haha. Pastorn ville gärna komma förbi och hälsa på nykomlingen när han fick höra att vi fått barn, så vi berättade för honom vilket rum vi hade och väntade in honom också ;-) ♥

Det knackade så småning om på dörren och då hade mamma kommit med de andra. Jag öppnade med lillan i famnen och såklart fick mamma hålla först ♥ Alla tyckte att hon var så liten och det var hon ^^, Lillan skickades runt från famn till famn och hon märkte knappt något. Bara sov lugnt hela tiden. Min storebror och hans (då) blivande fru konstaterade att detta var den yngsta person de någonsin träffat :-D Hon var ju endast ca 3 timmar gammal ♥

När de satt där och höll i lillan en stund var så knackade det på dörren igen. Det var pastorn. Han hade med sig en ros i kruka och en liten ask med 18k guldörhängen till Ellinor :-O ♥ Han fick också hålla i lillan och han sa något chockad att ingen i kyrkan hade märkt att jag varit gravid haha - vilket var meningen ;-P Jag hade dock endast varit där i kyrkan några få gånger och den senaste gången hade varit i januari när jag var i sjunde månaden. Jag försökte klä mig "smal" så att inte magen skulle synas. Det var några som tittade lite på mig, men eftersom de inte sett mig så mycket så visste de ju inte om jag kanske såg ut så eller om jag faktiskt var gravid ;-) Nu fick de svaret :-P (Vi ville inte berätta förrän bebisen var här ♥)

Pastorn läste lite ur Bibeln och bad en bön innan han senare gick. Därefter gick de andra så att vi kunde vila. Jag och Shamoon fick vara för oss själva då lite med vår lilla prinsessa och bara försöka landa i att hon hade kommit. Nu var vi en familj och allt skulle från och med då kretsa kring den lilla söta människan ♥ Vi väntade då in att Sareba skulle komma för hon skrev att hon skulle komma och hälsa på. Men hon kom inte förrän strax efter kl. 20:00.

Under tiden vi väntade på att Sareba skulle komma så passade jag på att ta en dusch medan Shamoon pratade i mobilen och det var lättare sagt än gjort, haha. Så fort jag drog av mig bindan så droppade ju blodet. Jag hann inte ens i duschen innan jag hade blodat ner golvet. Till slut fick jag inse att det bara var att skynda sig i så gott det gick. Jag kunde ju spola av golvet när jag väl kommit in i duschen :-) Det var superskönt att ta en dusch och jag passade på att kissa då - vilket barnmorskan tipsat om. Det sved lite grann för att jag hade fått några stygn precis intill urinöppningen, men inte så mycket tack vare att jag stod i duschen. Jag trodde att det skulle vara mycket värre faktiskt. När jag hade stått därinne ett bra tag och myst i värmen så insåg jag att det var lika bra att ta sig ut någon gång.

Bara att ta sig ur duschen var ett kapitel för sig. Så fort jag stängde av duschen så blev mina ben rödrandiga av blod som rann. Jag såg då till att jag hade trosa och binda redo på toalettlocket precis utanför duschen, spolade av benen igen och försökte skynda mig på med bindan. Misslyckades och fick göra ett nytt försök... Sådär höll det på ett tag :-P Man blöder ju inte direkt lite direkt efter en  förlossning... Hade inte Shamoon pratat i mobilen så hade jag ropat på honom och bett honom hjälpa mig, men nu ville jag inte störa. Till slut fick jag bara skynda mig så gott det gick och tog sen papper och torkade golvet med det.

Till slut blev klockan 20:00 och Sareba kom strax efter. Shamoon låg i sängen under tiden medan jag och Sareba satt i varsin fåtölj och jämförde våra förlossningar :-P Efter en liten stund så ringde rumstelefonen och det var barnmorskan som påminde mig om att det var dags för mig att försöka kissa för då hade det gått 4 timmar sedan jag blivit tappad på urin. Jag hade ju redan gjort det så jag väntade bara ett par min på att klockan skulle bli 20:30. Då var jag tvungen att gå till ett rum lite längre bort i en närliggande korridor för att tappas på urin igen för att se om jag lyckades tömma urinblåsan själv eller om jag hade fått en skada.

Jag såg verkligen inte fram emot det och framför allt ville jag inte ta av mig bindan eftersom jag visste att blodet skulle rinna som bara den. Men jag hade inget val. Det var bara att dra av sig allt nedertill och lägga upp benen. Barnmorskan sprutade först in bedövande Xylocaine och vi väntade någon minut. Sedan sa hon att jag bara skulle slappna av (hur lätt är det?!) och så förde hon in slangen. Därefter rann urinet ut och jag hoppades innerligt att det skulle vara en acceptabel mängd som kom ut, alltså så lite som möjligt. Lite panik fick jag när jag såg hur påsen fylldes mer och mer - MEN det var en tillåten mängd som rann ut. Så jag fick klä på mig igen och gå tillbaka till rummet. Skönt!

När jag kom tillbaka satt Sareba och Shamoon och snackade. Efter en liten stund gick Sareba och vi blev åter ensamma med vår lilla prinsessa. Alltså man kunde bara titta på henne och försöka smälta så gott det gick att vi var 3 nu. Tidigare på morgonen hade vi bara varit två - för att inte tala om ett år tidigare då vi endast hade varit en och en! :O Det var helt fantastiskt att hon var ute nu och jag hade överlevt förlossningen och kände mig som en riktig superkvinna :-D Jag är så himla smärtkänslig så att jag hade fött mitt barn utan epidural och dessutom utan att spricka fick mig verkligen att växa inombords ♥ Jag trodde absolut inte att jag skulle klara det så bra som jag gjorde för smärtan var totalt F-R-U-K-T-A-N-S-V-Ä-R-D!!! Tänk att en kropp kan överleva så mycket smärta ♥ Så starka vi är!

Närmare 22-tiden på kvällen gick Shamoon iväg en snabbis för att köpa något att äta och dricka. Sista tiden innan midnatt så var det bara att ta det lugnt och amma lilla. Det kom även en nattbarnmorska och presenterade sig när vi alla låg och myste i sängen och tittade på TV.  När hon gått och lillan somnat "för natten" och man fick egentid så skev jag ju runt till kompisar och så ☺ När även jag bestämde mig för att sova hade klockan redan blivit 02 på natten. Lillan hade vi lagt i den "bärväska" vi skulle bära hem henne i och sen ställt den mellan oss i sängen. ♥

Dagen efter FL
TORSDAG

Jag vaknade vid 8:30 av att Shamoon sa att Ellinor verkade hungrig, så det var bara att amma henne. Det var lite ovant att inte kunna sova ut, men jag var tacksam för att jag ändå hade fått sova 6 timmar :-D Vid 11-tiden fick vi ta blodprover på henne för att gulsoten låg lite högt och de ville se så att det inte hade gått in i blodet, utan höll sig ytligt i endast huden. Åh vad jag inte ville att min lilla sköra prinsessa skulle bli stucken :'( Hon var ju av den mindre modellen så hon hade ju extra små ådror så barnmorskan hade svårt att välja vilken hand att sticka i först. Sen valde hon höger hand och så sa hon att en av mig eller Shamoon fick ge Ellinor lite sockerlösning under tiden för att hon inte skulle känna så mycket smärta. Jag sa att Shamoon fick göra det så Ellinor sög på hans lillfinger och sa inte minsta lilla ljud under hela tiden barnmorskan höll på. Det tog ju en liten stund att få ut blod eftersom det är så små droppar som kommer åt gången på så små bebisar ♥ Så stolt mamma man var sen när det var klart och lillan hade varit så lugn.

1-2 timmar senare fick vi provsvaren och de såg bra ut och fick klartecken att åka hem följande dag efter att läkaren tittat på Ellinor :-D Med det glädjande beskeden myste vi fram till eftermiddagen då mamma kom och hälsade på igen, men nu med min farmor ♥

På kvällen när mamma och farmor gått och vi blev ensamma så bad jag Shamoon ringa upp nattbarnmorskan för att jag skulle amma. Det hade tjatats så om att jag skulle ringa någon gång när jag ammade så att någon barnmorska kunde titta på min amning om det såg bra ut. Jag tyckte att det kändes väldigt överdrivet, men tänkte att det var lika bra att ha det överstökat. När hon väl kom så sa hon på en gång att det såg jättebra ut och att det var tydligt att Ellinor fick i sig mjölk när hon drack för man hörde hennes klunkar så tydligt. Skönt, då var det klart!

Två dagar efter FL
FREDAG - dagen som terrordådet på Drottninggatan ägde rum!

Vi hade tid hos läkaren kl.9:20 för att kolla lillan och efter det skulle vi få åka hem om allt såg bra ut, men jag och Shamoon hade fått för oss att det var kl.9:30 och eftersom läkaren var i ett rum bara lite längre ner i korridoren så gick vi typ upp kl.9:20 :-P Barnmorskan ringde oss på rumstelefonen och undrade var vi var någonstans eftersom läkaren väntade på oss. Det blev till att slänga på sig kläder, ta lillan snabbt i famnen och småspringa. Så pinsamt! Men å andra sidan är det inte lätt att hålla kolla på saker när man är nyförlöst :-P

Väl hos läkaren så såg allt superbra ut. Hon var så duktig lilla plutten ♥ Läkaren frågade också om vi hade några frågor. Shamoon påpekade då att lillan nyser så mycket haha. Men läkaren lugnade då och sa att det är helt normalt för nyfödda att nysa mycket för att bli av med fostervatten som är kvar i luftvägarna. :)

När vi kommit tillbaka till hotellrummet så började vi packa ihop våra saker redo för att åka hem :-D Vi började även klä på lillan som hade fått varit klädslös sedan födseln för att få den där kroppskontakten som är ganska viktig. Jag tog med de minsta kläderna jag hade och undrade om de skulle passa - de var alldeles pösiga! Haha, vår lilla mini ♥ Plötsligt fick vi dock besök av en barnmorska som sa att vi får åka hem dagen efter. Vi var tvungna att stanna kvar ytterligare en natt för observation av gulsoten som tyvärr vänt och gått upp igen :-( Vilken besvikelse! Men samtidigt skönt att ha lillan under total uppsikt... ♥

Shamoon sa sen att han behövde hem en snabbis och fixa lite grejer samt tillaga köttet som vi skulle ha ätit med pastorn dagen då Ellinor föddes. Det hade legat i flera dagar nu i kylskåpet och höll på att bli gammalt. Motvilligt fick han väl åka hem då. Det var ganska ensamt att vara där själv på rummet, men nu kunde jag ju mysa med lillan ♥ Så fort hon somnade så försökte jag passa på att äta lite - men då vaknade hon alltid på en gång :-( Hon kände verkligen så fort man släppte henne :-P

När jag var där ensam så kom även en ny barnmorska och presentarade sig. Jag satt då i sängen och ammade och den här barnmorskan var en sån där jobbig en som skulle påpeka att jag ammade fel... Hon rättade till min hållning, grepp och allt och visade även en kortfilm om amning. Alla andra som sett mig amma på sjukhuset hade sagt att det såg jättebra ut när jag ammade och att det såg ut som att jag inte gjort annat. Så jag tyckte att den här barnmorskan jag nu fick var lite överdriven, men jag tackade ändå för hjälpen och tipsen -.-

På eftermiddagen så ringde Shamoon och sa att maten snart var klar och att han skulle åka tillbaka till oss på en gång då. Han frågade också om jag behövde något, men jag hade ju redan allt jag behövde kände jag då :) Efter ca en halvtimme så skrev Shamoon dock att tunnelbanan inte fungerade! :-O Jag kollade på SL:s hemsida för att se vad problemet var och det stod att ingen tunnelbana gick någonstans. När jag sen öppnade Expressen:s hemsida så fick jag ju läsa om terrorattacken :-(

Shamoon satte sig på blåbuss 172 mot Skarpnäck. Vi tänkte att han kunde ta pendeltåget - men den gick ju såklart inte heller. Han åkte vidare och gick av i Högdalen - men där fanns ju inget mer än andra bussar och tunnelbana. Till slut åkte ju inga färdmedel. Han försökte ringa efter taxi, men de kunde ju inte heller åka. När vi insåg att han var fast där och inte kom någonstans så tänkte vi att han kunde gå upp till min storebror och Linnéa som bor där, men ingen av dem var hemma - och de var också fast :-(

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre p.g.a. alla hormoner. Jag höll lillan i famnen och bara brast ut i tårar. Det kändes så hopplöst och jag var så arg! Jag och Ellinor behövde ju hans närhet och jag tyckte så synd om honom som såklart ville till oss :'( Han fick stå där i några timmar innan han till slut fick tag på en svarttaxi. Det blev svindrt, men han kom fram till oss i alla fall :-(

När vi alla var samlade så fikade vi och myste med vår lilla prinsessa. På kvällen sen vid 21-tiden så skulle Ellinor vägas och eftersom gulsoten hade gått upp så skulle ett nytt blodprov tas. Denna gång var det den där barnmorskan som inte tyckte att jag ammade korrekt som skulle ta blodprov. Ellinor grät som en stucken gris så fort vi kom in i rummet den här gången så jag skulle amma henne lugn. Återigen la sig barnmorskan i mitt sätt att amma på och ändrade på mig och Ellinor - vilket gjorde att Ellinor grät ännu mer precis som en stucken gris. Efter en stund tröttnade jag och sa att jag måste få amma på mitt sätt, men då sa barnmorskan lite spydigt att jag fick göra det om jag ville, men att Ellinor inte får något bra tag då -.- Shamoon föreslog då att Ellinor kunde få suga på hans lillfinger sådär som förra gången, men den här barnmorskan tillät inte det. Hon sa att mammas mjölk är ju mycket bättre, det är ju det bästa för bebisen - JA det förstår väl vi också, men det gäller ju bara tillfälligt, sen ammar jag ju henne hela dagarna! >:-@

Till slut så stack barnmorskan Ellinor i alla fall och hon tog vänster hand nu. Denna gång fick Ellinor riktigt ont, det hördes för hon grät hjärtskärande denna gång. Vi passade på att ta ett PKU-blodprov också. När allt var klart så fick vi inget plåster av den här barnmorskan, utan hon sa att det är mycket bättre att bara klämma på handen tills det slutat blöda för då blir det inget blåmärke eller vad hon nu sa. Sen drog barnmorskan bara och där satt jag och Shamoon kvar själva med lillan. Tiden gick och vi visste inte om vi fick gå. Då fick den andra barnmorskan som vi har på natten syn på oss och då frågade vi henne om vi kunde gå tillbaka till rummet - och det kunde vi tydligen. Sjysst av den förra barnmorskan att säga det innan hon drog hem! -.-

Innan midnatt fick vi i alla fall reda på att gulsoten nu äntligen hade gått ner och droppat rejält, så det var helt okej att åka hem dagen efter.

På förmiddagen när Shamoon nyligen åkt ifrån oss ♥ Lite sliten såg man ut haha...

Lite kvällsmys ♥

Tre dagar efter FL
LÖRDAG - hemgång! ♥

Det var så skönt att få vakna och veta att vi äntligen skulle få komma hem igen. På förmiddagen så fick vi först väga lillan igen och hon hade fortsatt gå ner i vikt. Nu vägde hon 2568 g. Min lilla mini ♥ Sen fick vi klartecken att åka hem när som helst vi ville innan kl.14. Den där jobbiga barnmorskan som klagat på mig hela tiden sa också att det var jätteviktigt att jag höll koll på ifall gulsoten skulle gå upp igen och att jag absolut var tvungen att ringa till sjukhuset om hon började må dåligt - alltså trodde hon att jag var dum i huvudet eller?! Såklart att jag skulle ringa efter vård om mitt barn började må dåligt, vad trodde hon egentligen?! >:-@

Jag och Shamoon fikade lite innan vi skulle åka hem och så packade vi samtidigt. Sen fick vi ju klä på vår lilla prinsessa rejält med kläder och vi tog en del foton på henne innan hemgång. Vi hade ju totalt glömt bort att använda systemkameran! :-O Så är det när man hamnar i bebisbubblan haha :-P

Klockan hann nästan bli 14 när vi checkade ut. Stackars Shamme fick betala 300 kr per natt som vi bott på hotellet, alltså 900 kr totalt. Jag tycker det är helt sjukt att det endast är gratis för mamman och inte för den andra partnern. Barnet är ju lika mycket hans som mitt!

Vi betalade i alla fall och sen gick vi mot tunnelbanan - nu med lillan utanför magen. Det var så sjukt surrealistiskt. Jag minns att jag sa till Shamoon på väg till tunnelbanan att jag kände mig så smal redan haha. Jag kände mig också så sjukt ful. Aldrig tidigare har jag brytt mig så lite om mitt utseende som då. Jag såg seriöst ut som sju svåra år, men jag var så otroligt trött att jag inte orkade bry mig om mitt utseende. Nu handlade ju allt bara om min lilla plutt ♥

När vi kom till tunnelbanan upptäckte vi att både mitt och Shamoons åkkort hade gått ut. Han fick då gå in snabbt på Pressbyrån och fylla på dem, medan jag väntade utanför med vår lilla prinsessa som sov så skönt ♥ Folk tittade sen på tunnelbanan och en kvinna sa "åh den där är inte gammal" - "Nej, tre dagar ☺"

Hon sov som en stock på tunnelbanan ♥

Allt man kunde göra när man kom hem var att sitta och titta på sin lilla nallebjörn och smälta allt. Sist vi var i den lägenheten låg hon i magen och jag väntade med spänning på att förlossningen skulle sätta igång. Nu var det över. Nu var lillan ute. Nu var allt komplett och underbart ♥

Första natten hemma...

... var HEMSK!!! Ellinor skrek och skrek och skrek konstant i ca 3 timmar! Jag försökte amma henne som tidigare alltid fått henne lugn, men det hjälpte inte. Hon ville inte amma och vi som nyblivna visste inte vad mer man kunde göra då för att lugna. Vi testade även det där speciella greppet som ska lugna typ vilken gråtande bebis som helst (när man viker in armarna på bebisen och vyssar den). Det hjälpte lite, men hon blev inte helt lugn och sen var det stortjut igen. Där och då längtade jag verkligen tillbaka till sjukhuset för det hade varit så skönt att kunna ringa till nattbarnmorskan och be om råd.

Till slut somnade lilla prinsessan i alla fall och vi var helt slut. När jag senare pratade med mamma så sa hon att Ellinor kan ha haft ont i magen och då kan man hålla henne mot axeln och buffa lite lätt på rympan/ryggslutet. Vi provade det vid följande tillfällen - det hjälpte! :-D Stackars liten, då var det säkert ont Ellinor hade och vi amatörer hade ingen aning om vad man skulle göra för att hjälpa henne </3 Nu vet vi ♥ Och jag som var rädd att det var något med gulsoten som förvärrades och började inbilla mig att hon blev gulare och allt. Men när mamma sa att jag skulle titta på ögonvitorna så såg jag ju att de var vita och inte gula. Då blev jag lugn ☺


Min återhämtning
Jag kände verkligen på en gång när jag ammade Ellinor hur jag fick ont i magen av att livmodern drog ihop sig. Tack vare det så försvann gravidmagen och jag återgick jag till mitt utseende innan förlossningen väldigt snabbt. Däremot så började jag få ont att sitta några dagar efter förlossningen. Det var så ömt i skelettet och kändes precis som att någon hade sparkat mig otroligt hårt mellan benen. Jag försökte att sitta mycket snett eller på knä på golvet. Bäst var det att ligga, men ömheten kunde komma då och då. Samma ömhet brukade även uppstå om jag hade gått mycket. Efter en stund prommenad så fick jag ont. Det var väldigt irriterande. Detta höll i sig några veckor. När det äntligen försvann så kom det endast när jag hade tränat som t.ex. dansat zumba.

För övrigt så var jag extremt trött, men låg inte alls på latsidan trots det. Redan 5 dagar efter förlossningen lämnade jag Shamoon och Ellinor hemma för att gå och handla några saker. Dessa några saker blev två tunga kassar fullproppade med saker. Som nyförlöst ska man ju inte bära tyngre än vad sin bebis väger, men dessa kassar vägde bra mycket mer kan jag säga haha... Jag tänkte dock inte på det när jag väl var inne i affären. Jag tänkte bara på att det ena än det andra var bra att ha. Det var först när jag hade betalat för allt och började gå hem med allt som jag märkte hur tungt det var.b Tur att jag hade nära hem ;-)

I slutet av min graviditet så misstänktes det ju att jag hade fått graviditetsdiabetes. Efter en massa blodprover som jag fick ta på mig själv 3ggr/ ca varannan dag under 2 veckor konstaterades det att allt såg bra ut och att jag inte hade drabbats av det. Ändå så var jag tvungen att gå och lämna ett blodprov på vårdcentralen några veckor efter förlossningen för att se så att det såg fortsatt bra ut. Jag hatar verkligen blodprov, men när jag sen berättade för kvinnan som skulle sticka mig i armvecket att jag nyss fött barn så sa hon "har du fött barn och så är du rädd för ett litet blodprov?!" Hon hade rätt. Det var bara att samla sig, låta henne göra vad hon behövde och så var det klart. Provsvaret såg bra ut ☺

Här är diagrammet över Ellinors gulsot ♥

♥ FÖRLOSSNINGEN ♥

ÖPPNINGSSKEDET

Latensfasen:

Jag vaknade som sagt i mitt tidigare inlägg av kraftiga värkar vid 2-tiden på natten. De var regelbundna, men endast 8-10 min mellan dem -.-  Det gjorde dock väldigt ont (kändes som höfter och rygg skulle sprängas) så jag gick till badrummet för att inte väcka Shamoon som sov vidare. Som tur är har vi fönster i vårt badrum så jag stod och tittade ut genom det som "underhållning" mellan värkarna - som fortfarande var glesa med 6-8 minuters mellanrum. När jag varit i badrummet väldigt länge utan någon mer fart på det hela gick jag och la mig, men så fort jag höll på att somna kvicknade jag till av värkar igen. Då gick jag tillbaka till badrummet, men inget mer hände. Så efter ännu en lång stund gick jag och la mig igen - varpå nya värkar fick mig att kvickna till... Sådär höll det på hela natten in på morgonen. Jag hann aldrig somna innan värkarna satte fart igen. Värkarna blev dock inte tätare, men mer intensiva och gjorde successivt ondare och ondare.

När klockan blev 5:45 var jag nästan säker på att en del av vattnet gick för bindan jag hade i trosorna p.g.a. smårinnandet av rosafärgad vätska blev helt tung och genomblöt av helt genomskinligt "vatten" som luktade hav - så som det sägs att fostervatten gör. Efter det gjorde värkarna ännu ondare och jag skrev till mamma som senare ringde upp och sa att jag absolut skulle åka in. Hon sa att hon kunde höra att jag hade ont och det hade jag verkligen vid det laget. Så vi la på och så ringde jag upp förlossningen på Södersjukhuset. Jag förklarade hur allt låg till och barnmorskan kunde även se allt i min journal. Hon sa att jag fick komma in trots att det var så glest mellan mina värkar eftersom jag hade så pass ont och hade haft dem så länge.

Jag väckte då Shamoon och sa att vi skulle åka in, men att han inte behövde stressa för det var inte akut. Så vi åt frukost först och packade ner lite snacks att äta på sjukhuset. När vi började bli klara gjorde värkarna så ont att jag var tvungen att ställa mig på alla fyra på golvet och jag kved av smärta. Sen när vi kollat så att vi hade allt med oss ringde vi taxi och åkte in. Jag ville inte skapa en massa drama i taxibilen så jag andades mig tyst igenom värkarna så gott jag kunde medan vi åkte. Då var jag glad över att värkarna kom så pass glest som de gjorde. Man har ju sett på tv och sånt om de som sitter och skriker i bilen på väg till sjukhuset, Jag ville inte vara en av dem även fast det gjorde riktigt ont :-P Istället skrev jag runt lite till några anhöriga och vänner att jag var på väg in så att de visste.


Inskrivning på SÖS:

När vi väl kom fram strax efter kl.08:00 blev vi hänvisade till ett rum där jag fick lägga mig på sängen och kolla mitt CTG en stund. Shamoon satt i en fåtölj bredvid vid fönstret. Jag frågade honom om han såg när jag hade värkar på skärmen och det gjorde han. Jag såg inte skärmen för den var bakom mig, men jag frågade Shamoon ibland "den går upp/ner nu va" och det gjorde den alltid. Sen ibland kunde han fråga mig "nu har du ont va?" för då såg han att grafen steg :-P Shamoon frågade mig också om det var där vi skulle föda barnet, men jag sa nej för man kommer alltid till ett undersökningsrum först. Sen såg vi dock att det stod en flyer på bordet där det stod "welcome to your delivery room" och vi bara tittade på varandra och bara tänkte *shit, det är dags, vi lämnar detta rum med en bebis!*

Efter ca 20 min kom barnmorskan tillbaka och då fick jag ett armband med mitt namn och personnummer. Då kände jag verkligen att det var på riktigt. Det var en så sjuk känsla (på ett positivt sätt)! Jag satt där med värkarna som gjorde ondare och barnmorskan påminnde mig hela tiden om att slappna av i axlarna och andas djupt när de kom. Sen var det dags att kolla hur öppen jag var så jag fick klä av mig på underkroppen och så kände hon efter. Det var inte så bekvämt faktiskt, men hon sa sen "3 cm öppen, bra jobbat" och då kändes det ju ännu verkligare! Jag som egentligen skulle varit på barnmorskemottagningen för en vanlig undersökning skulle få min bebis istället. Barnmorskan på sjukhuset tyckte det var bra att jag åkte till sjukhuset istället för dit ;-)

Därefter frågade undersköterskan som kom om vi var hungriga/törstiga. Shamoon tog smörgås, men jag åt ingenting. Drack bara saft ;-) Jag fick även vetedynor värmda som lades bakom min rygg för det var där jag hade som mest ont. Det var väldigt skönt ♥ Därefter sa barnmorskan att det fanns tillgång att bada om jag skulle vilja det och utan tvekan sa jag att jag absolut ville det. Så hon tappade upp ett bad till mig kl.09:35 :-D Jag älskar ju att bada och sen tänkte jag att jag var tvungen att passa på eftersom jag inte skulle kunna bada på flera veckor sen ;-)

Jag la mig där och barnmorskan släckte ner, gav mig en handduk under huvudet som kudde och kom med låtsasljus för lite mysig stämning haha :-D Hon kom även med en stol till Shamoon att sitta på bredvid mig. Det var så skönt där i badet och så mysigt! Lite jobbigt bara att de behövde lyssna på bebisens hjärtljud sen och det funkade först inte i vattnet så jag var tvungen att komma upp. Min första fråga var då om det gick att få ett nytt bad sen om man skulle vilja haha. Det gick så då gick jag med på att komma upp ;-)

Jag blev tillfrågad om jag ville ha en sjukhusskjorta på mig och det tackade jag ja till. Så jag fick en sån på mig och ett par "supersexiga" nättrosor i storlek XXXXXL och en binda med i storlek för en elefant. Men just då kunde man ju inte brytt sig mindre om sitt utseende. Därefter lyssnades det på bebisens hjärtljud och hon mådde prima där inne. Det gjordes även en koll på hur öppen jag var och nu var jag 4 cm öppen (och kom därmed in i den aktiva fasen). Jag tänkte *1 endaste liten cm på dessa 3 timmar, då lär jag ju få ligga såhär och kämpa hela dagen och kvällen!* Man blev även lite avundsjuk när barnmorskan sa att hon kände bebisens huvud ;-) ♥


Den aktiva fasen:

Jag tackade sen även ja till att testa lustgas. Jag fick in tekniken på en gång så den låg jag och andades i lite. Själva gasen luktade som väldigt söt luft. Innan så trodde jag inte alls att jag skulle tycka om lustgas, men det var faktiskt ganska skönt att få bli lite snurrig. Sen ställde jag mig upp vid gåbordet en stund klockan 10:57. Man var tvungen att stå bredbent och gunga lite om det skulle hjälpa, men trots att jag varit basketspelare kände jag inte att den ställningen var så attraherande. Jag stod inte där så länge. Klockan 11:12 satte jag mig på pilatesbollen lutad fram mot sängen och med maken bakom mig. Han masserade min rygg och jag andades i lustgasen. Det var ganska skönt.

Jag frågade när jag satt där på bollen när man kunde få epidural för nu kände jag att det började bli ganska jobbigt med smärtan. Barnmorskan sa att det kunde man få när man ville, men att man ska veta att det känns lite när den läggs samt att man måste ha en nål inkörd i handen. Det lät inte så trevligt så jag sa att jag ville avvakta med det... Sen tror jag att det kanske var nu som jag testade att sitta på förlossningspallen, men innan jag kom ner hela vägen att sätta mig på den så bara gallskrek jag rakt ut. Jag som redan hade fruktansvärt ont i mina höfter fick ännu ondare av att lägga så mycket vikt på höfterna. Det tog verkligen på höfterna. Som tur är var maken snabb med att hjälpa mig upp på benen igen. Han tittade på mig med mycket sorgsna ögon, det syntes att han verkligen tyckte synd om mig, ♥

Då blev jag tillfrågad av barnmorskan om jag ville testa TENS. Innan så hade jag haft inställningen att jag inte ville testa den för det lät så läskigt att man skulle få ström i sig, men nu så började det göra så ont så jag tänkte "why not?" Det var i ryggen som jag hade som mest ont så där fick jag till en början två plattor. Det hjälpte dock inte så mycket så jag fick två till. Fortfarande så kände jag inte att det hjälpte så mycket fastän barnmorskan ökade styrkan. Det kändes bara som att man hade en vibrator på ryggen. Det var väl skönt, men inte så pass mycket att jag kände att det hjälpte.

Barnmorskan frågade mig då om jag ville testa att bada igen och man tackar ju aldrig nej till ett bad ;-) Jag fick även förfrågan om jag ville ha med mig lustgasen in till badet och såklart jag sa ja, allt som hjälper mot smärta är ju tacksamt :-D Då tog vi bort plattorna såklart och gjorde i ordning ett bad igen. När jag klädde av mig så var min binda blodig så jag blev lite rädd. Hade ingen aning om att man skulle blöda innan bebisen var ute. Barnmorskan sa att det var okej, jag kunde bada ändå - vilket jag var rädd för att jag skulle behövt avstå från :-P

I badet så kom det ut lite blodiga hinnor vilket kändes lite äckligt, men det var skönt att bada. Jag kände dock att det inte hjälpte lika mycket denna gång som gången innan fastän jag ständigt hällde i ännu varmare vatten. Nu började värkarna bli så jobbiga att det inte ens gick att tackla dem i badet. Shamoon satt och höll i min lustgas och sen när värkarna kom så bara ryckte jag den ur händerna på honom och började andas. De gjorde så ont att jag inte ens kunde prata. Jag gick upp sen ur badet när jag kände att det inte hjälpte så mycket längre. När jag kom upp så minns jag att jag fick en värk och det gjorde så ont att jag lutade mig mot Shamoon, andades i lustgasmasken och bara skrek.

Därefter så blev allt bara värre. Jag skrek mig igenom värkarna så att till och med barnmorskorna kände sig hjälplösa. De frågade mig "Men Nina, var gör det ont någonstans?" och det var i höfterna. Det kändes som att de skulle sprängas. Det kändes exakt som när man har ilningar i tänderna, fast i höfterna och tusen gånger starkare. Extremt smärtsamt med andra ord. Barnmorskan frågade mig flera gånger om jag inte kunde låta henne få lägga sterila kvaddlar. Det är sterilt vatten som sprutas in under huden och känns som 4 getingstick, men sen blir väldigt skönt tydligen. Det ville jag absolut inte testa för det lät bara äckligt och smärtsamt.

 Jag kämpade på så gott jag kunde med värkarna, men jag kände hur värkpauserna blev kortare och kortare så kl.12:30 sa jag att jag ville ha epidural i alla fall. Att sätta en nål i handen kunde ju inte göra ondare än jag redan hade. Det sved lite när jag fick nålen i mig och en liten stund efteråt också, men det försvann sen och blev mitt minsta problem. Narkosläkaren var tyvärr lite upptagen så jag fick klara mig så gott jag kunde medan vi väntade på honom.

Under väntetiden på narkosläkaren blev det fruktansvärt jobbigt och jag led verkligen. Barnmorskan ville sen kl.12:45 kolla mig igen hur öppen jag var. Hon sa då att jag var 7 cm öppen. Jag bara utbrast "va?! 7 cm?!" och det var alldeles rätt. Då fick jag nästan lite panik över hur fort det gick. Jag hann liksom inte förbereda mig mentalt riktigt. Jag var ju inställd på att det skulle ta hela dagen inpå kvällen, men nu gick det ju i raketfart.

Jag skrek och andades i lustgasen medan de ändrade mig i olika positioner. De försökte göra det skönt för mig med att lägga upp mina ben på en sacco-säck, massera mig, be mig vända mig i olika positioner, men inget hjälpte. Jag kommer ihåg när de hade ställt mig på alla fyra på sängen och undersköterskan började massera mina höfter för att göra det skönt för mig, men det gjorde bara ont så jag sa "nej, snälla sluta" helt utmattad av smärta.

Sen stod jag på knä framåtlutad över sängens överdel som de satt upp. Jag skrek värre och undrade var fan den j*vla narkosläkaren var någonstans. Jag har aldrig varit så självmordsbenägen i hela mitt liv som jag var då. Jag var helt seriös med att jag planerade att gå ut ur rummet och ta livet av mig på första bästa sätt för jag orkade inte längre. Jag blev arg på mig själv för att jag hade trott att jag kunde föda barn, när jag kände att bebisen var alldeles "för stor" för att kunna komma ur mig. Det kändes som att jag inte hade någon ork kvar, men att kroppen kämpade på ändå. Mitt huvud och kropp kändes nästan som att de inte hängde ihop.


Övergångsfasen:

Jag hörde sen hur mitt skrik började ändra läte till ett mörkare skrik precis som en ko som kalvar. Undersköterskan sa då "Nina, på sättet du skriker låter det nästan som att du håller på och krystar. Känner du att det trycker bakåt?" och ja det gjorde det så in i h*lvete!!! När barnmorskan sen kom tillbaka som hade varit borta en sväng fick jag lägga mig ner och så kollade hon min status igen på hur öppen jag var. Nu var det 10 cm och klockan var 13:25!!! Vid denna stund när jag låg på sidan och skrek i lustgasen kände jag hur jag plötsligt blev dyngsur mellan benen - NU var det vattnet som gick. Det var tydligen blodblandat står det i journalen, men jag såg ingenting av det. Jag hade fullt upp med att överleva värkarna, men kände hur de snabbt drog undan lakanen och la nya under mig.

När klockan var 13:47 blev det skiftbyte och det kom in en ny barnmorska med en ny undersköterska och en student. Alla kvinnor. Kl.13:53 blev krystkänslan ännu starkare och det var dags att börja trycka på. Jag fick ställa mig på knä igen lutad över sängens överdel. Jag försökte trycka på så gott jag kunde och det kändes som att jag aldrig skulle lyckas få ut henne. När jag stod där och kämpade på så öppndes plötsligt dörren kl.13:55 och där stod en man med ett bord med massa instrument på - narkosläkaren!!! SÅ DAGS ATT VISA SIG NU!!!!! Barnmorskorna sa då att det var ingen idé att lägga någon epidural nu så han kunde gå. Efter en stund gick även mina första barnmorska och undersköterska som varit med mig hela förmiddagen och önskade mig lycka till.

UTDRIVNINGSSKEDET

Jag fick sen ändra mig i massa möjliga positioner såsom sidoläge, sittande och fyrfota. Det är dock lite suddigt för mig. Minns inte alla positioner riktigt, mer än att jag tyckte det var så sjukt irriterande att behöva ändra på mig hela tiden så fort jag vant mig vara i en position, men de sa att man inte fick vara i samma position för länge. De frågade mig också när jag kissat senast. Jag svarade efter kl.08:00 på morgonen. De utbrast då "8:00?!?! Men då måste vi tappa dig på urin" Då utbrast jag i min tur "VA?!" De förklarade för mig att min urinblåsa är i vägen för bebisen om den är full.

Jag ville absolut inte bli tappad på urin för jag tyckte att jag redan led tillräckligt, så jag fick då testa att gå och kissa på egen hand. De hjälpte mig upp och jag tog mig in på toaletten med dörren öppen och alla som spänt väntade på hur det skulle gå. Jag kände stressen - även bebisen som tryckte på. Varje gång jag försökte kissa så kände jag bara bebisen som tryckte sig neråt. Så jag ställde mig upp och sa att det inte gick och tog mig sen tillbaka till sängen. Det hade inte gått att kissa för det var istället bebisen som var i vägen för urinblåsan.

Eftersom bebisen var på väg så var det bara att fortsätta krystningsarbetet. Jag fick till slut prova att ligga i gynställning eftersom det gick lite långsamt i alla andra ställningar. De satte upp benställningarna och la upp mina ben på dem samtidigt som de visade mig handtagen på sidorna som jag kunde hålla i. Det var dock svårt för mig att nå dem eftersom jag är så kort haha :-P Det var verkligen på håret att jag nådde dem. Efter ett tag så släppte jag dem och höll om mina lår istället.

Jag låg där och tryckte på. Ett par gånger så fick jag lite längre pauser mellan värkarna och det var så skönt att få återhämta sig, men lite spänt blir det eftersom alla då bara står och stirrar på en i väntan på nästa värk. Sen när det började trycka på igen så sa jag alltid att det började så de kunde vara beredda. De höll ju delvis emot lite så att jag inte skulle spricka och sen höll de tillbaka mina ben när jag tryckte på. Barnmorskan nämnde flera gånger att jag hade väldigt starka ben. Hon blev nästan lite förvånad haha :-P

Jag minns att jag frågade flera gånger också hur lång tid det var kvar för jag hade ingen aning om hur länge man ligger och krystar eftersom jag aldrig fött barn tidigare. De svarade att de inte visste när bebisen skulle komma ut, men sen frågade jag istället om det var timmar kvar, men då fick jag äntligen ett svar att det inte alls var timmar kvar. Det gav mig lite mer kraft att orka fortsätta krystandet.

Jag kämpade på så gott jag kunde och det var så sjukt utmattande. Någon på internet hade nämnt att det känns som att bajsa en vattenmelon och den liknelsen är så sjukt bra. Det känns verkligen som att man håller på att bajsa något som inte kommer ut och jag tyckte att det var så sjukt jobbigt. Barnmorskan försökte peppa mig med att de såg bebisen mer och mer för varje gång jag tryckte på. En gång så sa till och med barnmorskan att jag kunde sträcka ner handen och känna på bebisen. Jag minns att jag kände något blött och hårigt mellan benen och jag bara "är det bebisen?!" och när de sa att det var det så fick jag ännu mer kraft att orka kämpa på. Nu var ju min lilla flicka så nära att komma ut ♥

Barnmorskan föreslog sen att vi skulle testa "handdukstricket". Hon tog en handduk som hon snurrade ihop. Sen höll hon i varsin ände och jag tog tag i mitten av handduken. Därefter hade vi dragkamp där vi drog åt varsitt håll. Det gav snabbt resultat! Bebisen kom längre och längre för varje gång. Det gick superbra - tills jag plötsligt kände världens mest FRUKTANSVÄRDA SMÄRTA man kan föreställa sig! Det kändes precis som att man tände eld OCH kastade syra mellan benen - SAMTIDIGT! Jag skrek i falsett som en stucken gris och jag trodde mina ögon skulle poppa ut samtidigt som jag sparkade barnmorskan i huvudet med vänster ben och höll på att träffa studenten i huvudet med mitt högra eftersom började sparka omkring med benen. Jag fick riktigt panik av den smärtan!

Barnmorskan försökte lugna mig och sa "Hon (bebisen) töjer! Hon töjer!" Det var alltså huvudet som nu kom ut. Som tur var så höll smärtan bara i sig i några sekunder, jag var ju rädd att jag skulle få ligga med även den smärtan ett tag. Barnmorskan sa sen att jag skulle fortsätta trycka på om jag kunde och fortfarande hade värk, annars skulle kroppen komma ut på nästa värk. Jag var så sjukt trött på att ligga där och kämpa så jag ville bara att det skulle vara över och fortsatte trycka på hela tiden ända tills jag kände bebisen glida ut - klockan 15:16 ♥

Stunden när barnmorskan håller upp bebisen och lägger henne på mitt bröst kommer jag aldrig - ALDRIG - glömma. När lilla flickan kom "flygande" mot mig minns jag att jag sa "Oh my God, honey! Oh my God, honey!" och så tittade jag upp på Shamoon och såg hur han grät :'( ♥ Något finare har jag aldrig varit med om i mitt liv och jag kommer alltid minnas den stunden så väl att jag får rysningar ♥ Shamoon säger också att jag helt glömde bort allt jag hade gått igenom och låg och pratade bebisspråk hur glatt som helst med min lilla bebis haha :'D ♥


EFTERBÖRDSSKEDET

Efter 7 minuter krystade jag ut moderkakan kl.15:23. Det kändes typ ingenting. Man bara kände att något mjukt gled ut, var bara lite äckligt haha :-P Barnmorskan klämde och tryckte också på magen ett par gånger för att känna så att livmodern drog ihop sig som den skulle och den drog ihop sig mycket snabbt och bra. Minns att barnmorskan sa förvånat att den redan kändes som en avokado i storleken :-P Jag hade läst innan på internet att den här "magmassagen" gjorde mycket ont, men jag tycker inte att det var så farligt faktiskt. Såklart att det var obekvämt, men ingenting mot vad man just varit med om.

Sen var det dags för dem att kolla om jag spruckit något, det såg jag absolut inte fram emot. Jag sa först flera gånger "nej, rör inte" för jag var så himla öm där nere. Till slut sa de åt mig att jag fick fokusera på bebisen istället och låta dem kolla mig. Eftersom jag kände mig så öm fick jag både Alvedon och Pronaxen. Sen förberedde mig på det värsta, men de sa att jag inte hade spruckit någonting alls :-O Jag bara sa "va?! Har jag inte?" sjukt förvånad :-P Jag hade bara fått en reva, som de tyvärr ändå behövde sy dock.

Jag fick en bedövningsspay på först och precis som de sagt så sved den ganska rejält ett tag först, men det kändes nästan ingenting när de sydde. Förutom när barnmorskan var klumpig och drog i ett hårstrå istället för tråden. Då skrek jag. Jag tyckte att jag låg där i en evighet och ville bara att det skulle vara över. Nu var jag riktigt trött på att flasha mitt underliv.

Måste berätta om en ganska hemsk syn också... Jag låg ju i gynställning och precis framför sängen så stod en byrå. Problemet med den var bara att den var lackerad i svart. Vad händer då när jag får värsta strålkastaren mellan benen i gynställning? Jo, allt återspeglades ju till mig så jag såg ju hur extremt mycket blod som fanns där. Jag hade ändå tappat en normal blodmängd på  500 ml, men det var så sjukt äckligt att se det. Det såg ut som att man hade hällt en hel hink med blod mellan mina ben. Jag såg bara rött, men försökte att inte titta så mycket för jag ville inte se hur hemsk jag såg ut där nere.

När jag hade blivit sydd var det dags för mig att bli tappad på urin. Barnmorskan skulle först spruta in lite bedövning, men klumpade sig lite så det sprutades ut väldigt mycket och lite fel. Så hon fick göra om och sen väntade vi någon minut och sedan körde de in slangen. Det sved ganska rejält, men när den väl var inne så kändes det ingenting. Därefter lät de all urin rinna ut ner i en påse och jag tyckte att jag låg där i en evighet. Jag frågde ett par gånger om det inte var klart snart, men de sa att jag var på toa så de kunde inte dra ut slangen. Till slut så var urinblåsan tom och de kunde dra ut slangen. Precis som när de körde in den sved det igen. Den svedan kan likställas med den man har vid urinvägsinfektion. Inte alls skönt, men man överlever.

Under tiden så hade de kollat mitt blodtryck, puls och temperatur. De kollade även bebisen och sen var det dags för det efterlängtade vägandet och mätandet av henne. Jag och Shamoon fick gissa hennes vikt och eftersom jag vägde 2900+ g när jag föddes och han ca 3500+ g så gissade vi på att hon skulle ligga mellan oss så vi sa ca 3200 g på henne, När de berättade att hon vägde 2830 g bara så blev vi väldigt chockade och insåg vilken liten plutt vi fått ♥ Hon var däremot 47 cm lång ☺

Efter det så fick jag rena lakan under och på mig. Sen hämtade de vårt efterlängtade fika. Både jag och Shamoon valde varm choklad. Jag hade dock ganska svårt att fika för det var så skönt att ligga där och jag höll på att amma lillan och visste inte hur jag skulle fika samtidigt som hon ammades. Jag var så rädd att spilla på henne och ville inte heller att hon skulle bli avbruten :-P Till slut så var jag tvungen att tvinga i mig lite för vi var tvungna att lämna förlossningsrummet. De berättade att jag kl.18:00 skulle bli hämtad med rullstol och skjutsad upp till BB-hotellet.

Jag tyckte att det lät löjligt att jag skulle bli körd i rullstol. Jag var ju inte handikappad liksom. Men sen när jag väl ställde mig upp och gick för att klä på mig så förstod jag varför. Jag kunde knappt gå! Helt stel i höfterna var man och liksom stapplade fram :-P Men jag klädde på mig, packade om väskan och så. Undersköterskan (eller vem det nu var) kom och sa att jag såg så pigg ut att man knappt kunde tro att jag just fött barn :-P När allt var nerpackat och rullstolen kom kl.18 så satte jag mig där och tog min lilla gullunge i famnen medan Shamoon fick bära allt. Sen tog vi hissen ner till källaren och gick i en lång gång till en ny hiss och åkte upp till våning 5. Där checkade vi in på BB-hotellet. Anledningen till att vi fick vara på hotellet istället för vanliga BB vr för att det var så fullt där att det redan satt mammor där i korridorerna. Dåligt, men ändå lite lyx för oss ;) Dock så kostade lyxet för Shamoon medan det var gratis för mig. Sjukt dåligt att det inte är gratis för båda föräldrarna!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag vill tacka den underbara personalen på Södersjukhusets förlossning som var så positiva, snälla, gulliga, vänliga, hjälpsamma, förstående, stöttande... Bara en massa plus! De var så lugnande och jag var aldrig ensam, förutom ett par korta stunder ibland när jag låg i badet, men de frågade alltid om det var okej att de gick iväg en stund. De var verkligen helt perfekta! 

Sen ett mycket stort TACK till min fantastiske make som fanns till att assistera när det behövdes. Han värmde mina vetekuddar, räckte mig saft, masserade min rygg, räckte mig lustgas när jag behövde o.s.v. Tyvärr så hade jag så fruktansvärt ont sen att jag blev ganska insluten i mig själv och inte var helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men att han satt/stod där bredvid sängen är guld värt! Hade han försökt göra en massa saker så kanske jag bara hade blivit irriterad så han gjorde precis rätt som bara fanns till där för mig ifall jag skulle behöva hans hjälp på något sätt.

♥ Shamoons glädjetårar när Ellinor lades på mitt bröst kommer jag aldrig - ALDRIG - någonsin glömma och det var den absolut finaste stund jag någonsin upplevt ♥

♥ Jag älskar vår fina familj vi bildat ♥

Lustgas med i badet! ♥