Latensfasen:
Jag vaknade som sagt i mitt tidigare inlägg av kraftiga värkar vid 2-tiden på natten. De var regelbundna, men endast 8-10 min mellan dem -.- Det gjorde dock väldigt ont (kändes som höfter och rygg skulle sprängas) så jag gick till badrummet för att inte väcka Shamoon som sov vidare. Som tur är har vi fönster i vårt badrum så jag stod och tittade ut genom det som "underhållning" mellan värkarna - som fortfarande var glesa med 6-8 minuters mellanrum. När jag varit i badrummet väldigt länge utan någon mer fart på det hela gick jag och la mig, men så fort jag höll på att somna kvicknade jag till av värkar igen. Då gick jag tillbaka till badrummet, men inget mer hände. Så efter ännu en lång stund gick jag och la mig igen - varpå nya värkar fick mig att kvickna till... Sådär höll det på hela natten in på morgonen. Jag hann aldrig somna innan värkarna satte fart igen. Värkarna blev dock inte tätare, men mer intensiva och gjorde successivt ondare och ondare.
När klockan blev 5:45 var jag nästan säker på att en del av vattnet gick för bindan jag hade i trosorna p.g.a. smårinnandet av rosafärgad vätska blev helt tung och genomblöt av helt genomskinligt "vatten" som luktade hav - så som det sägs att fostervatten gör. Efter det gjorde värkarna ännu ondare och jag skrev till mamma som senare ringde upp och sa att jag absolut skulle åka in. Hon sa att hon kunde höra att jag hade ont och det hade jag verkligen vid det laget. Så vi la på och så ringde jag upp förlossningen på Södersjukhuset. Jag förklarade hur allt låg till och barnmorskan kunde även se allt i min journal. Hon sa att jag fick komma in trots att det var så glest mellan mina värkar eftersom jag hade så pass ont och hade haft dem så länge.
Jag väckte då Shamoon och sa att vi skulle åka in, men att han inte behövde stressa för det var inte akut. Så vi åt frukost först och packade ner lite snacks att äta på sjukhuset. När vi började bli klara gjorde värkarna så ont att jag var tvungen att ställa mig på alla fyra på golvet och jag kved av smärta. Sen när vi kollat så att vi hade allt med oss ringde vi taxi och åkte in. Jag ville inte skapa en massa drama i taxibilen så jag andades mig tyst igenom värkarna så gott jag kunde medan vi åkte. Då var jag glad över att värkarna kom så pass glest som de gjorde. Man har ju sett på tv och sånt om de som sitter och skriker i bilen på väg till sjukhuset, Jag ville inte vara en av dem även fast det gjorde riktigt ont :-P Istället skrev jag runt lite till några anhöriga och vänner att jag var på väg in så att de visste.
Inskrivning på SÖS:
När vi väl kom fram strax efter kl.08:00 blev vi hänvisade till ett rum där jag fick lägga mig på sängen och kolla mitt CTG en stund. Shamoon satt i en fåtölj bredvid vid fönstret. Jag frågade honom om han såg när jag hade värkar på skärmen och det gjorde han. Jag såg inte skärmen för den var bakom mig, men jag frågade Shamoon ibland "den går upp/ner nu va" och det gjorde den alltid. Sen ibland kunde han fråga mig "nu har du ont va?" för då såg han att grafen steg :-P Shamoon frågade mig också om det var där vi skulle föda barnet, men jag sa nej för man kommer alltid till ett undersökningsrum först. Sen såg vi dock att det stod en flyer på bordet där det stod "welcome to your delivery room" och vi bara tittade på varandra och bara tänkte *shit, det är dags, vi lämnar detta rum med en bebis!*
Efter ca 20 min kom barnmorskan tillbaka och då fick jag ett armband med mitt namn och personnummer. Då kände jag verkligen att det var på riktigt. Det var en så sjuk känsla (på ett positivt sätt)! Jag satt där med värkarna som gjorde ondare och barnmorskan påminnde mig hela tiden om att slappna av i axlarna och andas djupt när de kom. Sen var det dags att kolla hur öppen jag var så jag fick klä av mig på underkroppen och så kände hon efter. Det var inte så bekvämt faktiskt, men hon sa sen "3 cm öppen, bra jobbat" och då kändes det ju ännu verkligare! Jag som egentligen skulle varit på barnmorskemottagningen för en vanlig undersökning skulle få min bebis istället. Barnmorskan på sjukhuset tyckte det var bra att jag åkte till sjukhuset istället för dit ;-)
Därefter frågade undersköterskan som kom om vi var hungriga/törstiga. Shamoon tog smörgås, men jag åt ingenting. Drack bara saft ;-) Jag fick även vetedynor värmda som lades bakom min rygg för det var där jag hade som mest ont. Det var väldigt skönt ♥ Därefter sa barnmorskan att det fanns tillgång att bada om jag skulle vilja det och utan tvekan sa jag att jag absolut ville det. Så hon tappade upp ett bad till mig kl.09:35 :-D Jag älskar ju att bada och sen tänkte jag att jag var tvungen att passa på eftersom jag inte skulle kunna bada på flera veckor sen ;-)
Jag la mig där och barnmorskan släckte ner, gav mig en handduk under huvudet som kudde och kom med låtsasljus för lite mysig stämning haha :-D Hon kom även med en stol till Shamoon att sitta på bredvid mig. Det var så skönt där i badet och så mysigt! Lite jobbigt bara att de behövde lyssna på bebisens hjärtljud sen och det funkade först inte i vattnet så jag var tvungen att komma upp. Min första fråga var då om det gick att få ett nytt bad sen om man skulle vilja haha. Det gick så då gick jag med på att komma upp ;-)
Jag blev tillfrågad om jag ville ha en sjukhusskjorta på mig och det tackade jag ja till. Så jag fick en sån på mig och ett par "supersexiga" nättrosor i storlek XXXXXL och en binda med i storlek för en elefant. Men just då kunde man ju inte brytt sig mindre om sitt utseende. Därefter lyssnades det på bebisens hjärtljud och hon mådde prima där inne. Det gjordes även en koll på hur öppen jag var och nu var jag 4 cm öppen (och kom därmed in i den aktiva fasen). Jag tänkte *1 endaste liten cm på dessa 3 timmar, då lär jag ju få ligga såhär och kämpa hela dagen och kvällen!* Man blev även lite avundsjuk när barnmorskan sa att hon kände bebisens huvud ;-) ♥
Den aktiva fasen:
Jag tackade sen även ja till att testa lustgas. Jag fick in tekniken på en gång så den låg jag och andades i lite. Själva gasen luktade som väldigt söt luft. Innan så trodde jag inte alls att jag skulle tycka om lustgas, men det var faktiskt ganska skönt att få bli lite snurrig. Sen ställde jag mig upp vid gåbordet en stund klockan 10:57. Man var tvungen att stå bredbent och gunga lite om det skulle hjälpa, men trots att jag varit basketspelare kände jag inte att den ställningen var så attraherande. Jag stod inte där så länge. Klockan 11:12 satte jag mig på pilatesbollen lutad fram mot sängen och med maken bakom mig. Han masserade min rygg och jag andades i lustgasen. Det var ganska skönt.
Jag frågade när jag satt där på bollen när man kunde få epidural för nu kände jag att det började bli ganska jobbigt med smärtan. Barnmorskan sa att det kunde man få när man ville, men att man ska veta att det känns lite när den läggs samt att man måste ha en nål inkörd i handen. Det lät inte så trevligt så jag sa att jag ville avvakta med det... Sen tror jag att det kanske var nu som jag testade att sitta på förlossningspallen, men innan jag kom ner hela vägen att sätta mig på den så bara gallskrek jag rakt ut. Jag som redan hade fruktansvärt ont i mina höfter fick ännu ondare av att lägga så mycket vikt på höfterna. Det tog verkligen på höfterna. Som tur är var maken snabb med att hjälpa mig upp på benen igen. Han tittade på mig med mycket sorgsna ögon, det syntes att han verkligen tyckte synd om mig, ♥
Då blev jag tillfrågad av barnmorskan om jag ville testa TENS. Innan så hade jag haft inställningen att jag inte ville testa den för det lät så läskigt att man skulle få ström i sig, men nu så började det göra så ont så jag tänkte "why not?" Det var i ryggen som jag hade som mest ont så där fick jag till en början två plattor. Det hjälpte dock inte så mycket så jag fick två till. Fortfarande så kände jag inte att det hjälpte så mycket fastän barnmorskan ökade styrkan. Det kändes bara som att man hade en vibrator på ryggen. Det var väl skönt, men inte så pass mycket att jag kände att det hjälpte.
Barnmorskan frågade mig då om jag ville testa att bada igen och man tackar ju aldrig nej till ett bad ;-) Jag fick även förfrågan om jag ville ha med mig lustgasen in till badet och såklart jag sa ja, allt som hjälper mot smärta är ju tacksamt :-D Då tog vi bort plattorna såklart och gjorde i ordning ett bad igen. När jag klädde av mig så var min binda blodig så jag blev lite rädd. Hade ingen aning om att man skulle blöda innan bebisen var ute. Barnmorskan sa att det var okej, jag kunde bada ändå - vilket jag var rädd för att jag skulle behövt avstå från :-P
I badet så kom det ut lite blodiga hinnor vilket kändes lite äckligt, men det var skönt att bada. Jag kände dock att det inte hjälpte lika mycket denna gång som gången innan fastän jag ständigt hällde i ännu varmare vatten. Nu började värkarna bli så jobbiga att det inte ens gick att tackla dem i badet. Shamoon satt och höll i min lustgas och sen när värkarna kom så bara ryckte jag den ur händerna på honom och började andas. De gjorde så ont att jag inte ens kunde prata. Jag gick upp sen ur badet när jag kände att det inte hjälpte så mycket längre. När jag kom upp så minns jag att jag fick en värk och det gjorde så ont att jag lutade mig mot Shamoon, andades i lustgasmasken och bara skrek.
Därefter så blev allt bara värre. Jag skrek mig igenom värkarna så att till och med barnmorskorna kände sig hjälplösa. De frågade mig "Men Nina, var gör det ont någonstans?" och det var i höfterna. Det kändes som att de skulle sprängas. Det kändes exakt som när man har ilningar i tänderna, fast i höfterna och tusen gånger starkare. Extremt smärtsamt med andra ord. Barnmorskan frågade mig flera gånger om jag inte kunde låta henne få lägga sterila kvaddlar. Det är sterilt vatten som sprutas in under huden och känns som 4 getingstick, men sen blir väldigt skönt tydligen. Det ville jag absolut inte testa för det lät bara äckligt och smärtsamt.
Jag kämpade på så gott jag kunde med värkarna, men jag kände hur värkpauserna blev kortare och kortare så kl.12:30 sa jag att jag ville ha epidural i alla fall. Att sätta en nål i handen kunde ju inte göra ondare än jag redan hade. Det sved lite när jag fick nålen i mig och en liten stund efteråt också, men det försvann sen och blev mitt minsta problem. Narkosläkaren var tyvärr lite upptagen så jag fick klara mig så gott jag kunde medan vi väntade på honom.
Jag skrek och andades i lustgasen medan de ändrade mig i olika positioner. De försökte göra det skönt för mig med att lägga upp mina ben på en sacco-säck, massera mig, be mig vända mig i olika positioner, men inget hjälpte. Jag kommer ihåg när de hade ställt mig på alla fyra på sängen och undersköterskan började massera mina höfter för att göra det skönt för mig, men det gjorde bara ont så jag sa "nej, snälla sluta" helt utmattad av smärta.
Sen stod jag på knä framåtlutad över sängens överdel som de satt upp. Jag skrek värre och undrade var fan den j*vla narkosläkaren var någonstans. Jag har aldrig varit så självmordsbenägen i hela mitt liv som jag var då. Jag var helt seriös med att jag planerade att gå ut ur rummet och ta livet av mig på första bästa sätt för jag orkade inte längre. Jag blev arg på mig själv för att jag hade trott att jag kunde föda barn, när jag kände att bebisen var alldeles "för stor" för att kunna komma ur mig. Det kändes som att jag inte hade någon ork kvar, men att kroppen kämpade på ändå. Mitt huvud och kropp kändes nästan som att de inte hängde ihop.
Övergångsfasen:
Jag hörde sen hur mitt skrik började ändra läte till ett mörkare skrik precis som en ko som kalvar. Undersköterskan sa då "Nina, på sättet du skriker låter det nästan som att du håller på och krystar. Känner du att det trycker bakåt?" och ja det gjorde det så in i h*lvete!!! När barnmorskan sen kom tillbaka som hade varit borta en sväng fick jag lägga mig ner och så kollade hon min status igen på hur öppen jag var. Nu var det 10 cm och klockan var 13:25!!! Vid denna stund när jag låg på sidan och skrek i lustgasen kände jag hur jag plötsligt blev dyngsur mellan benen - NU var det vattnet som gick. Det var tydligen blodblandat står det i journalen, men jag såg ingenting av det. Jag hade fullt upp med att överleva värkarna, men kände hur de snabbt drog undan lakanen och la nya under mig.
När klockan var 13:47 blev det skiftbyte och det kom in en ny barnmorska med en ny undersköterska och en student. Alla kvinnor. Kl.13:53 blev krystkänslan ännu starkare och det var dags att börja trycka på. Jag fick ställa mig på knä igen lutad över sängens överdel. Jag försökte trycka på så gott jag kunde och det kändes som att jag aldrig skulle lyckas få ut henne. När jag stod där och kämpade på så öppndes plötsligt dörren kl.13:55 och där stod en man med ett bord med massa instrument på - narkosläkaren!!! SÅ DAGS ATT VISA SIG NU!!!!! Barnmorskorna sa då att det var ingen idé att lägga någon epidural nu så han kunde gå. Efter en stund gick även mina första barnmorska och undersköterska som varit med mig hela förmiddagen och önskade mig lycka till.
UTDRIVNINGSSKEDET
Jag fick sen ändra mig i massa möjliga positioner såsom sidoläge, sittande och fyrfota. Det är dock lite suddigt för mig. Minns inte alla positioner riktigt, mer än att jag tyckte det var så sjukt irriterande att behöva ändra på mig hela tiden så fort jag vant mig vara i en position, men de sa att man inte fick vara i samma position för länge. De frågade mig också när jag kissat senast. Jag svarade efter kl.08:00 på morgonen. De utbrast då "8:00?!?! Men då måste vi tappa dig på urin" Då utbrast jag i min tur "VA?!" De förklarade för mig att min urinblåsa är i vägen för bebisen om den är full.
Jag ville absolut inte bli tappad på urin för jag tyckte att jag redan led tillräckligt, så jag fick då testa att gå och kissa på egen hand. De hjälpte mig upp och jag tog mig in på toaletten med dörren öppen och alla som spänt väntade på hur det skulle gå. Jag kände stressen - även bebisen som tryckte på. Varje gång jag försökte kissa så kände jag bara bebisen som tryckte sig neråt. Så jag ställde mig upp och sa att det inte gick och tog mig sen tillbaka till sängen. Det hade inte gått att kissa för det var istället bebisen som var i vägen för urinblåsan.
Eftersom bebisen var på väg så var det bara att fortsätta krystningsarbetet. Jag fick till slut prova att ligga i gynställning eftersom det gick lite långsamt i alla andra ställningar. De satte upp benställningarna och la upp mina ben på dem samtidigt som de visade mig handtagen på sidorna som jag kunde hålla i. Det var dock svårt för mig att nå dem eftersom jag är så kort haha :-P Det var verkligen på håret att jag nådde dem. Efter ett tag så släppte jag dem och höll om mina lår istället.
Jag låg där och tryckte på. Ett par gånger så fick jag lite längre pauser mellan värkarna och det var så skönt att få återhämta sig, men lite spänt blir det eftersom alla då bara står och stirrar på en i väntan på nästa värk. Sen när det började trycka på igen så sa jag alltid att det började så de kunde vara beredda. De höll ju delvis emot lite så att jag inte skulle spricka och sen höll de tillbaka mina ben när jag tryckte på. Barnmorskan nämnde flera gånger att jag hade väldigt starka ben. Hon blev nästan lite förvånad haha :-P
Jag minns att jag frågade flera gånger också hur lång tid det var kvar för jag hade ingen aning om hur länge man ligger och krystar eftersom jag aldrig fött barn tidigare. De svarade att de inte visste när bebisen skulle komma ut, men sen frågade jag istället om det var timmar kvar, men då fick jag äntligen ett svar att det inte alls var timmar kvar. Det gav mig lite mer kraft att orka fortsätta krystandet.
Jag kämpade på så gott jag kunde och det var så sjukt utmattande. Någon på internet hade nämnt att det känns som att bajsa en vattenmelon och den liknelsen är så sjukt bra. Det känns verkligen som att man håller på att bajsa något som inte kommer ut och jag tyckte att det var så sjukt jobbigt. Barnmorskan försökte peppa mig med att de såg bebisen mer och mer för varje gång jag tryckte på. En gång så sa till och med barnmorskan att jag kunde sträcka ner handen och känna på bebisen. Jag minns att jag kände något blött och hårigt mellan benen och jag bara "är det bebisen?!" och när de sa att det var det så fick jag ännu mer kraft att orka kämpa på. Nu var ju min lilla flicka så nära att komma ut ♥
Barnmorskan föreslog sen att vi skulle testa "handdukstricket". Hon tog en handduk som hon snurrade ihop. Sen höll hon i varsin ände och jag tog tag i mitten av handduken. Därefter hade vi dragkamp där vi drog åt varsitt håll. Det gav snabbt resultat! Bebisen kom längre och längre för varje gång. Det gick superbra - tills jag plötsligt kände världens mest FRUKTANSVÄRDA SMÄRTA man kan föreställa sig! Det kändes precis som att man tände eld OCH kastade syra mellan benen - SAMTIDIGT! Jag skrek i falsett som en stucken gris och jag trodde mina ögon skulle poppa ut samtidigt som jag sparkade barnmorskan i huvudet med vänster ben och höll på att träffa studenten i huvudet med mitt högra eftersom började sparka omkring med benen. Jag fick riktigt panik av den smärtan!
Barnmorskan försökte lugna mig och sa "Hon (bebisen) töjer! Hon töjer!" Det var alltså huvudet som nu kom ut. Som tur var så höll smärtan bara i sig i några sekunder, jag var ju rädd att jag skulle få ligga med även den smärtan ett tag. Barnmorskan sa sen att jag skulle fortsätta trycka på om jag kunde och fortfarande hade värk, annars skulle kroppen komma ut på nästa värk. Jag var så sjukt trött på att ligga där och kämpa så jag ville bara att det skulle vara över och fortsatte trycka på hela tiden ända tills jag kände bebisen glida ut - klockan 15:16 ♥
Stunden när barnmorskan håller upp bebisen och lägger henne på mitt bröst kommer jag aldrig - ALDRIG - glömma. När lilla flickan kom "flygande" mot mig minns jag att jag sa "Oh my God, honey! Oh my God, honey!" och så tittade jag upp på Shamoon och såg hur han grät :'( ♥ Något finare har jag aldrig varit med om i mitt liv och jag kommer alltid minnas den stunden så väl att jag får rysningar ♥ Shamoon säger också att jag helt glömde bort allt jag hade gått igenom och låg och pratade bebisspråk hur glatt som helst med min lilla bebis haha :'D ♥
EFTERBÖRDSSKEDET
Efter 7 minuter krystade jag ut moderkakan kl.15:23. Det kändes typ ingenting. Man bara kände att något mjukt gled ut, var bara lite äckligt haha :-P Barnmorskan klämde och tryckte också på magen ett par gånger för att känna så att livmodern drog ihop sig som den skulle och den drog ihop sig mycket snabbt och bra. Minns att barnmorskan sa förvånat att den redan kändes som en avokado i storleken :-P Jag hade läst innan på internet att den här "magmassagen" gjorde mycket ont, men jag tycker inte att det var så farligt faktiskt. Såklart att det var obekvämt, men ingenting mot vad man just varit med om.
Sen var det dags för dem att kolla om jag spruckit något, det såg jag absolut inte fram emot. Jag sa först flera gånger "nej, rör inte" för jag var så himla öm där nere. Till slut sa de åt mig att jag fick fokusera på bebisen istället och låta dem kolla mig. Eftersom jag kände mig så öm fick jag både Alvedon och Pronaxen. Sen förberedde mig på det värsta, men de sa att jag inte hade spruckit någonting alls :-O Jag bara sa "va?! Har jag inte?" sjukt förvånad :-P Jag hade bara fått en reva, som de tyvärr ändå behövde sy dock.
Jag fick en bedövningsspay på först och precis som de sagt så sved den ganska rejält ett tag först, men det kändes nästan ingenting när de sydde. Förutom när barnmorskan var klumpig och drog i ett hårstrå istället för tråden. Då skrek jag. Jag tyckte att jag låg där i en evighet och ville bara att det skulle vara över. Nu var jag riktigt trött på att flasha mitt underliv.
Måste berätta om en ganska hemsk syn också... Jag låg ju i gynställning och precis framför sängen så stod en byrå. Problemet med den var bara att den var lackerad i svart. Vad händer då när jag får värsta strålkastaren mellan benen i gynställning? Jo, allt återspeglades ju till mig så jag såg ju hur extremt mycket blod som fanns där. Jag hade ändå tappat en normal blodmängd på 500 ml, men det var så sjukt äckligt att se det. Det såg ut som att man hade hällt en hel hink med blod mellan mina ben. Jag såg bara rött, men försökte att inte titta så mycket för jag ville inte se hur hemsk jag såg ut där nere.
När jag hade blivit sydd var det dags för mig att bli tappad på urin. Barnmorskan skulle först spruta in lite bedövning, men klumpade sig lite så det sprutades ut väldigt mycket och lite fel. Så hon fick göra om och sen väntade vi någon minut och sedan körde de in slangen. Det sved ganska rejält, men när den väl var inne så kändes det ingenting. Därefter lät de all urin rinna ut ner i en påse och jag tyckte att jag låg där i en evighet. Jag frågde ett par gånger om det inte var klart snart, men de sa att jag var på toa så de kunde inte dra ut slangen. Till slut så var urinblåsan tom och de kunde dra ut slangen. Precis som när de körde in den sved det igen. Den svedan kan likställas med den man har vid urinvägsinfektion. Inte alls skönt, men man överlever.
Under tiden så hade de kollat mitt blodtryck, puls och temperatur. De kollade även bebisen och sen var det dags för det efterlängtade vägandet och mätandet av henne. Jag och Shamoon fick gissa hennes vikt och eftersom jag vägde 2900+ g när jag föddes och han ca 3500+ g så gissade vi på att hon skulle ligga mellan oss så vi sa ca 3200 g på henne, När de berättade att hon vägde 2830 g bara så blev vi väldigt chockade och insåg vilken liten plutt vi fått ♥ Hon var däremot 47 cm lång ☺
Efter det så fick jag rena lakan under och på mig. Sen hämtade de vårt efterlängtade fika. Både jag och Shamoon valde varm choklad. Jag hade dock ganska svårt att fika för det var så skönt att ligga där och jag höll på att amma lillan och visste inte hur jag skulle fika samtidigt som hon ammades. Jag var så rädd att spilla på henne och ville inte heller att hon skulle bli avbruten :-P Till slut så var jag tvungen att tvinga i mig lite för vi var tvungna att lämna förlossningsrummet. De berättade att jag kl.18:00 skulle bli hämtad med rullstol och skjutsad upp till BB-hotellet.
Jag tyckte att det lät löjligt att jag skulle bli körd i rullstol. Jag var ju inte handikappad liksom. Men sen när jag väl ställde mig upp och gick för att klä på mig så förstod jag varför. Jag kunde knappt gå! Helt stel i höfterna var man och liksom stapplade fram :-P Men jag klädde på mig, packade om väskan och så. Undersköterskan (eller vem det nu var) kom och sa att jag såg så pigg ut att man knappt kunde tro att jag just fött barn :-P När allt var nerpackat och rullstolen kom kl.18 så satte jag mig där och tog min lilla gullunge i famnen medan Shamoon fick bära allt. Sen tog vi hissen ner till källaren och gick i en lång gång till en ny hiss och åkte upp till våning 5. Där checkade vi in på BB-hotellet. Anledningen till att vi fick vara på hotellet istället för vanliga BB vr för att det var så fullt där att det redan satt mammor där i korridorerna. Dåligt, men ändå lite lyx för oss ;) Dock så kostade lyxet för Shamoon medan det var gratis för mig. Sjukt dåligt att det inte är gratis för båda föräldrarna!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag vill tacka den underbara personalen på Södersjukhusets förlossning som var så positiva, snälla, gulliga, vänliga, hjälpsamma, förstående, stöttande... Bara en massa plus! De var så lugnande och jag var aldrig ensam, förutom ett par korta stunder ibland när jag låg i badet, men de frågade alltid om det var okej att de gick iväg en stund. De var verkligen helt perfekta!
Sen ett mycket stort TACK till min fantastiske make som fanns till att assistera när det behövdes. Han värmde mina vetekuddar, räckte mig saft, masserade min rygg, räckte mig lustgas när jag behövde o.s.v. Tyvärr så hade jag så fruktansvärt ont sen att jag blev ganska insluten i mig själv och inte var helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men att han satt/stod där bredvid sängen är guld värt! Hade han försökt göra en massa saker så kanske jag bara hade blivit irriterad så han gjorde precis rätt som bara fanns till där för mig ifall jag skulle behöva hans hjälp på något sätt.
♥ Shamoons glädjetårar när Ellinor lades på mitt bröst kommer jag aldrig - ALDRIG - någonsin glömma och det var den absolut finaste stund jag någonsin upplevt ♥
♥ Jag älskar vår fina familj vi bildat ♥
 |
| Lustgas med i badet! ♥ |
