Jag har aldrig någonsin haft vattkoppor. Nu som vuxen vill jag ju inte ha det, så därför tyckte jag att det var bäst att vaccinera mig mot det. Framför allt eftersom min dotter Ellinor kanske kommer få det och då vill jag ju inte att hon smittar mig. Blir svårt att ta hand om henne om jag själv ligger däckad. Stackar man också som skulle ha två st att ta hand om haha.
Jag ville vaccinera mig innan Ellinor börjar förskolan igen eftersom det är där många smittor sprids, så nu gjorde jag det i fredags (18 sep 2020). Ellinor har faktiskt fortfarande sommarlov för hon ska byta förskola. Tyvärr så blev inte platsen ledig förrän i slutet av september och då tyckte vi att det var bäst att ha henne hemma till dess. Vore ju taskigt att låta henne få återse sina gamla vänner för att efter en månad byta. Sån tur att vi hade möjligheten att lösa det såhär.
Så på eftermiddagen i fredags tog jag Ellinor och mötte upp Shamoon i närheten av vaccinationskliniken. När vi kom dit så var det inga andra där så det var bara för mig att skriva in mig och följa med en av sköterskorna. Shamoon och Ellinor väntade i väntrummet så länge eftersom det bara tar någon minut (brukar det i alla fall).
Jag blev hänvisad till ett rum dit jag ombads att gå in och sätta mig medan sköterskan hämtade vaccinet. Jag satt där på britsen i några minuter, men det kändes som en evighet. För att verkligen vara helt avslappnad tog jag några djupa andetag och till slut kom sköterskan med vaccinet. Då vred jag på mig så att hon lättare skulle kunna komma åh vänster överarm (eftersom jag är högerhänt) och slappnade av.
Plötsligt sved det till och efter några sekunder var det klart. Sköterskan kastade då sprutan och satte sig sen för att göra annteckningar. Jag satt undrande kvar om jag inte skulle få något plåster? Skulle jag bara gå? Men inte utan plåster väl? Fast det kanske inte blödde något? Jag tittade då på armen, men såg hur det rann blod. Då sa jag "ursäkta, men kan du torka det här" och sköterskan svarade "ojjj förlåååt, det kan bli sådär ibland när man stöter till ett blodkärl".
Medan hon torkade armen och satte plåster kände jag hur det plötsligt kom som en våg som sköljde över mig med yrsel. Jag har aldrig någonsin upplevt en sådan fruktansvärd yrsel och jag sa till sköterskan "åh herregud vad yr jag blev!" samtidigt som jag tog mig för huvudet - sen blev det SVART!
Det kändes plötsligt som att jag drömde. Det var svart och snurrade i huvudet samtidigt som jag hörde röster som i snabbspolning. När jag sen öppnade ögonen låg jag ner på min högra sida på britsen och såg en kvinna framför mig som tog på min vänstra axel och frågade "är du okej nu Nina?" och mina tankar som snurraded i huvudet var: vadå okej? Varför skulle jag inte vara okej? Har det hänt mig någonting? Vem är ens kvinnan? Jag vet att jag har sett det förut? Är hon en vän/lärare/släkting...? Har jag drabbats av minnesförlust eftersom jag inte vet?
I ett desperat försök att lista ut vem kvinnan var såg jag mig runt i rummet för att försöka se var vi ens befann oss, men jag kände inte igen rummet heller. Då blev mitt enda hopp att lista ut vem hon var genom att stirra på hennes ansikte (så pinsamt, men jag hade inget val). Sakta började jag minnas att hon var någon sorts läkare inom sjukvården. Sen kom jag på att hon var sköterska och just hade vaccinerat mig och så kom jag på att jag befann mig på den kliniken.
Förvånat satte jag mig upp och frågade vad som hände och fick till svar att jag hade råkat svimma. Jag var fortfarande yr så jag la mig ner igen och sköterskan frågade om jag ville att hon hämtade min man och dotter. Självklart ville jag det. Det dröjde lite och Shamoon berättade i efterhand att sköterskan hade pratat med en annan lite först innan hon kom fram till honom och Ellinor. Då berättade hon inte att jag hade svimmat, utan bara att jag kände mig lite yr och låg kvar där inne.
Till slut öppnades dörren och först klev lilla Ellinor in som frågade hur jag mådde. Jag låg där på britsen och kallsvettades och mådde lite illa. Jag försökte sitta upp några gånger, men var tvungen att lägga mig ner igen. Sköterskan och en annan hämtade under tiden ett glas saft och 2 st Dextro Energy som jag skulle ta. Till slut kunde jag sitta upp och illamåendet avtog så gott som helt. Lite yr var jag fortfarande, men kallsvettades inte längre heller. Var dock fortfarande lite skakig.
Tids nog kände jag mig tillräckligt stark för att kunna stå upp och tänkte gå därifrån, men sköterskorna ville att jag skulle sitta lite i väntrummet innan jag lämnade för säkerhets skull. Sen kände jag mig ändå tillräckligt stark för att kunna lämna platsen, även om benen kändes lite svaga.
Det var första gången i mitt liv som jag svimmade och jag har alltid undrat hur det känns. Kan dock säga nu i efterhand att jag skulle mer än gärna varit utan den erfarenheten. Det var bland det värsta jag varit med om! Att inte veta med vem jag var, var jag var eller varför jag befann mig där var RIKTIGT OTÄCKT!!! Det var som att man skulle ha lyft mig och satt mig på en helt annan planet.
Nästa dos blir efter 8 veckor och jag hoppas att det går bättre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar